Oktober 2023. Louise Glück är död men Johan Jönson lever. Under rubriken 1244 varvar Jönson platsannonsrubriker i versaler med poetiska rader i kursivt som visar på människans storhet. De bryts av arbetsbeskrivningar av hemstädning. De vanliga Jönsonska könsorden återfinns, så min hjärna automatläser ”mardröm av anorektal njutning” istället för det faktiska ”mardröm av abjektal njutning” innan det är dags att ställa in dammsugaren.
”Solen drömmer om sitt utplånande”, skriver Jönson. Jag tänker på Glücks sol i Ett byliv:
”Men döden är verklig
Som om solen gjort det den skulle göra:
fått säden att växa och sedan
inspirerat till att bränna jorden.
Så att den nu kan gå ner.”
(LG, Ett byliv, s.18)
”Solen skriver inte”, säger Jönsons 1244.
Jag gillar Glücks nyktra blick på tillvaron. Kanske finns ingen intelligent design, bara individer och kretsgång. Begränsningslinjer som inte syns men finns. Det som vårdas är förgängligt.
Barthes deklarerade författarens död redan 1967.
Proletärernas natt. I Lyrikvännens Arbetsnummer finns ett utdrag av den franske filosofen Jacques Rancière (översatt av Kim West) om denna allusion till Johannes av Korset: ”…smärtan i att få se sin tid stulen varje dag när man arbetade med trä eller järn, sydde kläder eller skor, utan annat ändamål än att i det eviga upprätthålla underkastelsens och dominansens ordning; det förödmjukande i att dag efter dag tvingas vädja om att få utföra ett arbete i vilket ens liv samtidigt gick förlorat.” (Lyrikvännen, s.79).
”Det vi gör istället för att leva”, skriver Jönson.
Be och arbeta.
I Vinterrecept från kollektivet skriver Glück:
”Som sagt var arbetet hårt –
inte bara att ta hand om de små träden
utan även att ta hand om oss själva:
laga mat, städa de gemensamma utrymmena –
Men träden betydde allt. Och så sorgsna vi blev när något av dem dog,
och de dör ju verkligen trots att man lyft ut dem
ur naturen; för till sist dör ju allt.”
”men det finns ingen död i miniatyr” fortsätter Glück längre fram.
Poesi är ett intressant format för arbetartemat, mer bekant i romanform. Exilarbetarens utsatta position lyfts fram, också i Sverige. Lyrikvännen presenterar fem poeter från samtida Kina där en litterär genre uppstått kring subkulturen ”Dagong” (eng. ”working for the boss”) som dokumenterar industrialismens förkrossande effekt på migrantarbetarnas kroppar och själar. Arbetarklassens medvetande tar form i poesin.
Lyrikvännen Nr. 4-5, Arbete. 9789198604481
Louise Glücks Ett byliv finns här och Vinterrecept från kollektivet här.
Jag har bloggat om Johan Jönsons I krigsmaskinen här.