Ett byliv av Louise Glück

Olivträd, timjan och rosmarin, persikoträd, apelsiner. Någonstans vid Medelhavet utspelar sig Louise Glücks elfte poesisamling Ett byliv. Bybor och djur skildras – ett ekosystem – men diktjagets röst är solitär, och solen står för lågt, det finns inte tid, för att citera en annan poet. Dikt under rubriken ”Daggmask” återkommer två gånger, ”Bränna löv” tre. Det har varit barndom, berusning, sexuellt uppvaknande och förälskelse, men livet är framskridet och diktjaget har börjat förbereda sig för döden. På marknaden är det höst, tomaternas insidor svarta. Med plågsam klarsynthet skildras syner och dofter under flyende dagar i stillhet.  

Om Ararat skildrar familjens och arkens outhärdliga nödvändighet för överlevnad är det mindre tydligt hur byborna beror av varandra. Möjligen hjälps de åt för att försöka värja sig från yttre, ohyggligare hot. En äktenskaplig rutin är tom men ändå en livlina. Biktens ritual reduceras till replikutbyte. Diktjaget går ut med grannens hund, så att hon kan gå till kyrkan och be för sin sjuka mor. Gatsoparen undanröjer kattens döda råttor ifrån natten: ”När solen stiger // blir den inte besviken på världen den ser”.

Som människan är en tiggare inför Gud i katolicismen, är Glücks bybo en tiggare inför solen med kosmisk tideräkning. Människan är så kortlivad, så betydelselös. ”Men ingen signal från jorden // når någonsin solen”, skriver Glück. Både sol och jord får ikläda rollen av den trötta förälder som känns igen från Vild iris:

Men döden är verklig
Som om solen gjort det den skulle göra:
fått säden att växa och sedan
inspirerat till att bränna jorden.

Så att den nu kan gå ner.” (LG, s.18)

Jag gillar att Glück separerar kropp och väsen. Ömheten i Korsvägar som diktjaget känner för den egna kroppen hon ska lämna. Kroppen vars könstillhörighet hon inte fick bestämma över.

Kärleken utraderar åtminstone kvinnan ur den yttre världen i Glücks by. Barnet förkastar den uppsvällda mammakroppen. Det finns ingen tröst i generationsväxlingarna, hedonismen bjuder ingen lindring. Kanske gör naturen det? ”I minnet har jag bilder från varje promenad” säger diktjaget. ”Människan ögats fånge” säger en fladdermus.

Bonding & bridging kan man uppdela en bys sociala tillgångar, och även om diktjaget har gett tappt om starka känslomässiga band finns brobyggande i Glücks Ett byliv. Jag läser god vilja, stilla grannskap och sympati i poetens blick. Bylivet erbjuder människan ömsesidighet och pålitlighet, om blott i roll och ritual. Ägaren till baren lugnar den orolige, förnekar att nattens skuggor skulle förebåda någon evig natt. Många njuter av doften från apelsinträdet.

Glück låter fladdermusen komma till tals. Glücks nattliga flygare, populärkulturella symboler för mörker och ondska, talar istället om luftens virvel, flykt och lek. Fladdermöss verkar dela människors rädsla, fast omvänd: forskare tror att de har månfobi, de flyger mindre under fullmåne. Våra ekosystem är beroende av dem, en fladdermus kan äta halva sin vikt i insekter på en enda natt. Döden, vårt skydd mot överbefolkning. ”Om vårt beteende speglar era känslor// är detta inte likt döden, istället liknar det livet”, säger Glücks fladdermus om mörkret när sinnesintrycken släckts.


Jag har bloggat om Averno här, Ararat här, Vild iris här Trofast och ädel natt här.

Hannele har läst och skrivit här.

Titel: Ett byliv
Författare: Louise Glück, 1943-
Originalets titel: A village life
Översättning och efterord: Jonas Brun, 1979-
ISBN 9789189105225
Publicerad: Malmö, Rámus, 2021
Rec-ex? Nope