Det är spännande att Louise Glück kan läsas på så olika sätt. Ett absurt fackföreningsmöte för lökväxter är en annan tolkning.
Uppvuxen i bibelbältet läser jag ändå Glücks Vild iris som en dialog mellan människorna och Gud. Tilltalet påminner om Charles Péguys, men ännu djärvare. Är inte Trädgårdsmästaren själlös? tycker blommorna. Hur kan Gud göra anspråk på att ha gjort sig till människans like när hen aldrig behöver uppgå i kretsloppet?
Gud är som en trött förälder och en plågad härskare. Skapelsen är en besvikelse. Varför glädjas över jorden, som kräver så mycket omsorg? Människans intighet är samtidigt förbryllande. Bara i en yttre blick får läsaren se Guds förtvivlan när hens blommor dör.
Djävulsörten förkroppsligar arvsynden – människans drift att säga tack och adjö Gud, jag klarar mig själv:
”Jag behöver inte dina lovord
för att överleva. Jag var här först,
innan du var här, innan du
planterade trädgården.
Och jag kommer att vara här när bara solen och månen
är kvar och havet, och den vida ängen.
Jag kommer att vara ängen.”
(Glück, s.28)
Tillvaron är ofta kall, kropparna osinnliga. De talande växterna sitter i samma båt, men når inte fram till varandra. Människan i sin ringhet försöker leva upp till förbundet. Är hon verkligen älskad när hon ställs bredvid naturen? ”Jag anser att jag inte bör uppmuntras // att odla tomater,” säger ett diktjag till Gud, bekymrad över kravet på avkastning, och skuldtyngd över att inte vilja dela lika med sin familj . En typiskt Glücksk scen som vi bekantat oss med i Ararat.
Jag har läst Jonas Bruns svenska översättning och har inte läst Glück alls på engelska. På något ställe funderar jag över om inte John kunde ha översatts till Johannes, där det känns att det är i-begynnelsen-var-Ordet-Johannes som åsyftas (John på engelska). I andra dikter är namnbruket mer personligt, och syftar väl på Glücks barn Noah och maken John.
Jag tycker om den behärskade sorgen, de dödliga konsekvenserna av snöfall, årstider som generationer i miniatyr. Poetiska blomsternamn och spröd skönhet. Blomman som håller till godo i halvskuggan. Det eviga cirklandet. Fogandet under godtyckliga existentiella lagar.
”Och ingen hyllar
intensivare än jag, med mer
smärtsamt kontrollerat begär och ingen är mer
förtjänt av att få sitta vid din högra sida (om den finns) och äta
av det ömtåliga, odödliga fikonet
som inte låter sig flyttas.”
(Glück s.41)
Jag tycker om att Glück inte ens verkar söka läkning eller tröst, förutom i ordhantverket.
Människan efterlämnar ett spår av blommor över jord.
Jag har bloggat om Glücks Ararat här och om Averno här och Ett byliv här.
Titel: Vild iris
Originalets titel: The wild iris
Författare: Louise Glück, 1943-
Översättning: Jonas Brun, 1979-
ISBN 9789189105041
Publicerad: Malmö, Rámus, 2020
Rec-ex? Nope
Charles Péguy: Le porche du mystère de la deuxième vertu. Portalen till hoppets mysterium i översättning av Kerstin Thomell, ISBN 91864284382