Luise Glücks poesisamling Averno sysselsätter sig med övergångar: dygnets, årstidernas, barndomens och vuxenvärldens. Liv och död. Vad händer när passagerna är vikdörrar?
”den kända världens tre nivåer,
ett slags diagram som skiljer
himlen från jorden från helvetet
Man måste fråga sig:
var snöar det någonstans?”
(Glück, ur Vandraren Persefone)
Glück har ena foten i myten om Persefone. Det är en mörk men älskande Hades vi möter. Samlingen mediterar över individens livsvillkor, snarare än världens. ”De här istäckta fälten kommer att vara// Elysiums ängar”, säger Hades till den förtvivlade Persefone som ska återvända till jorden.
Jonas Bruns översättning är fin. Jag har aldrig sett ordet ”havsängshalm” förut. Det är berusande:
”Min barndom, stängd för evigt,
har blivit gyllene som en trädgård om hösten,
täckt av ett tjockt lager havsängshalm.” (Glück, ur Fuga)
Averno, under antiken Avernus, är en kratersjö väster om Neapel, upplyser förtexten. Den ansågs vara ingången till underjorden.
Louise Elisabeth Glück (1943-) är född i New York City. Hennes mor studerade på Wellesley (Madeleine Albright och Hillary Clintons alma mater), och hennes far var affärsman med ungersk bakgrund. Föräldrarnas första barn dog innan Glücks födelse, en källa till Glücks poetiska intresse för döden, sorg och förlust. Hennes egna kamp med anorexia kan också spåras i hennes poesi.
Jag har också bloggat om Glücks verk Ararat här och Vild iris här och Ett byliv här.
Titel: Averno
Författare: Louise Glück (1943-)
Tolkning: Jonas Brun (1979-)
ISBN 9789186703660
Publicerad: Malmö 2017
Förlag: Rámus
Inköpsställen t.ex. här eller här