Ararat är berget där Noaks ark strandade efter att Gud dränkt hela världen i sin vrede. Kanske är det till Bibeln en får gå för att hitta motstycke till persongalleri, snarstuckenhet och drama för Louise Glücks senaste diktsamling. Glücks Ararat karaktäriseras av ett mörkt, poetiskt raseri som rinner ut över den religiösa, samhälleliga, universella konstruktionen att familjen är större än sina delar.
För diktjaget har moderskärleken aldrig räckt till. Den tysta, passiva fadersfiguren efterlämnar knappt någon saknad. Diktjaget samexisterar med sin lillasyster i dödläge. Ingenstans har jag läst lika vågade, djärva, utsökt bittra formuleringar om syskonrivalitet. Under rubriken Paradis beskrivs familjevillan i förorten där lillasystern rumstrerar i rabatterna:
”Hon vet inte hur det en gång såg ut. //
Men jag vet. Likt Adam
var jag den som föddes först.
Tro mig, man läker aldrig,
Man glömmer aldrig värken i sidan,
det ställe där något togs bort
för att skapa en annan människa.” (Glück, s.43)
En annan höjdare är dikten En fabel, där Glück vänder på myten om kung Salomo och barnet han hotade att klyva mitt itu för att utröna den äkta modern. Vilken dotter älskade sin mamma högst? frågar Glück tänkvärt.
Jag tycker om hur Glück använder den bibliska myten för sin uppgörelse. Jag tycker om hur hennes döda syskon får träda fram och ta plats, ett tema aktuellt i Han Kangs Den vita boken. Språket är också väldigt lättillgängligt. Det känns som att jag har skrivit det om och om igen efter den stora poesidebatten (2015?) om skillnaden mellan svensk och dansk poesi.
På minussidan kan jag känna trötthet över diktjagets trotsiga oförmåga att acceptera att föräldrar och syskon också är människor. När diktjaget formulerar att pappan och den egna sonen hälsar på husdjuren för att visa att de har känslor känns det bara plumpt.
Här och där skymtar ändå en insikt om att den äldre generationen haft begränsade valmöjligheter. Livets ritualer fortgår skoningslöst för den nyblivna änkan: ”Det är så de uppfostrades; man visar respekt genom att slåss // Att ge upp förolämpar motståndaren” (Glück, s.16). Diktjaget trampar själv vidare i hjulspåren och bildar familj. “Du föddes, du var långt borta“, reflekterar hon om sin son. Diktsamlingen rundas av med en syntes om kärlek.
Jag har läst Ararat flera gånger, och när Louise Glück nu tilldelas Tranströmerpriset 2020 känns det fint med en omläsning. Jag har också läst hennes mer återhållna Averno där Glück relaterar till mytens Persefone.
Jag har också bloggat om Glücks verk Averno här och Vild iris här och Ett byliv här.
Titel: Ararat
Originalets titel: Ararat (1990)
Författare: Louise Glück, 1943-
Översättning: Stewe Claeson, 1942-
ISBN 9789186703912
Publicerad: Malmö, Rámus, 2019
Inköpsställen t.ex. här