Lise Tremblay är en kanadensisk norrlandsromanförfattare som befolkar sina romaner med så många karaktärer att jag vill fly till stan.
Nu är hon tillbaka med en barndomsskildring. Det är sommarlovet före högstadiet, berättaren är tolv år och umgås med sin bästa kompis Judith. Hon sjunger i kör och jobbar som barnvakt, inte bara för att få fickpengar utan för att faktiskt bidra. Hon drömmer om snyggare tyger till sina kläder, men mamman insisterar på att pengarna ska gå till skolböcker. Hon och Judith suktar efter barberaren Marius, en av byns tävlingsidrottare, en vuxen man. De lämnar anonyma handskrivna brev i hans skor.
Som motpol finns Judiths storasyster Claire. Hon är en av de där flickorna som verkar röra sig genom världen med självklarhet. För berättaren representerar hon frihet och framtid. För den vuxna läsaren framträder samtidigt hennes utsatthet nästan smärtsamt tydligt. När Claire senare skadas i en bilolycka visar Tremblay hur skör den där sortens ungdomliga aura egentligen är. Myten kräver sin kropp.
Romanen fångar den nästan skamliga ungdomstanken att livet ska börja först när man lyckats förvandla sig till rätt sorts människa.
Berättarens mamma försöker också förvandla dottern till rätt sorts människa, men genom utbildning snarare än skönhet. Hon tvingar henne att söka till en elitklass på en statlig skola. ”Allt jag visste var att jag borde studera, annars skulle mamma döda mig”, säger berättaren.
Berättarens mamma, sömmerskan, har kort stubin och får utbrott, något berättaren också börjar ana hos sig själv. En gång såg mamman framför sig att hon skulle bli självständig och intellektuell, men också hon gifte sig med en man med låg utbildning som måste ta arbete långt bort i skogen. Ekonomin är dålig. De bor inte i det bästa området. Hon tävlar med grannen om status, samtidigt som hon är politiskt aktiv och knackar dörr för att få en ny borgmästare vald. Hon banar väg för förändring. Berättaren skäms över att mamman inte städar särskilt ofta och har tagit på sig uppgiften att hålla hemmets ytor så fläckfria det går. Det är inte lätt när mamman jobbar hemifrån och lämnar halvfärdiga textilier framme överallt.
Tremblay är också väldigt bra på bortkastade välgärningar: kvinnor som lagar mat, städar, syr, ordnar och hoppas på kärlek tillbaka. En av romanens sorgligaste scener är när mamman förberett ett helt födelsedagsfirande för sin egen mor och sedan lämnas ensam med tårtan.
Det finns flera intelligenta, arbetsamma, instängda kvinnor i romanen. Berättarens kusin Gabrielle bor tillsammans med sina två systrar, alla ensamstående. De driver en liten sybutik, undervisar på dyra privatskolor och är djupt religiösa. Mamman säger att de är för välutbildade för att kunna gifta sig med männen i trakten.
Berättarjaget, som gått i klosterskola, är besatt av en serie böcker om en Brigitte med ett förfärligt välordnat liv. Det finns något fint i hur Tremblay låter litteraturen bli en motbild till den sociala miljön: ett sätt att föreställa sig andra sätt att leva. Den förkastliga romanen som fick kvinnor att dagdrömma. Men berättaren drömmer inte om frihet utan om ordning.
Språket är stramt och påminner lite om Annie Ernaux i sin kyliga blick. Också formatet, de katolska flickskolorna och de skolastiska ambitionerna hos en föräldrageneration utan ekonomisk eller social frihet för tankarna till Ernaux. Men hos Tremblay finns kanske ett ännu mer undandraget jag. Man får nästan bara kunskap om berättaren genom hennes iakttagelser och sociala val.
Och när berättaren börjar i sin nya, mer krävande skola — ”gräddan av Canadas ungdom” — sker en identitetsrockad. Plötsligt är det hon som framstår som personen med framtid, intellektuellt kapital och möjligheten att projicera ett annat liv. Första dagen inser hon att hon är den enda som inte har någon hobby; på hennes gata har ingen fritidsintressen, ingen har råd. Hon nämner läsning. Det visar sig vara det bästa hon hade kunnat säga.
Man förstår varför romanen tilltalar bokläsare.
Det är också ett fint sextiotalsporträtt. 1960-talet var, för min mors generation, en tid av strängare regler. Min mor har berättat om uppväxten i Västerbotten att en jämnårig inte fick konfirmeras eftersom hon kom till ceremonin med smink.
I byn finns också Tremblays återkommande udda existenser som ingår i bygemenskapen: mammans väninna Lisette, som aldrig går ut och regelbundet får elchocker. 25-årige Régis, autistisk och så känslig för förändringar att han klöser sig själv tills han blöder och bara låter sig lugnas av chokladmjölk. Hustrumisshandlaren, alkoholisterna, självmorden. Saguenay, den vilda floden, så kall att man dör i den. Farmors rika, tjocka väninna Lucia som ”…äter smörgåsar med majonäs och tomat varje dag och läser högar av kärleksromaner.”
På Tremblays landsbygd erbjuder naturen ingen frihet utan fungerar snarare som förstärkare för social instängdhet. Ingen kommer undan familjehistorierna, klassmarkörerna eller blickarna. ”Ingen kommer levande ur Saguenay”, skriver Tremblay.
Floden blir romanens stora bild för livet självt: kallt, strömt och omöjligt att ta sig upp ur när man väl fallit i. Man får väl vika sig en liten pappersbåt och konjugera för att hålla paniken borta.
Tremblays Driftens väg finns här & Tremblays Djur här.
Titel: Judiths syster
Titel i original: La soeur de Judith
Författare: Lise Tremblay, 1957-
Översättning: Elin Svahn, 1986-
ISBN 9789189105959
Publicerad: Malmö : Rámus, 2026