Hotellet är en märklig liten volym i udda format, hög och ovanligt smal, men inte lika smal som Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen. Den klotklädda pärmen är petroleumblå med silverfolierad titel som fångar ljuset. Jag tänker på de metallicblå bokstäverna i Sommaren 80 som delar tidsperiod och kronologisk ordning med Hotellets 1981. Närmare bestämt 16 februari till 6 mars, den tid Sophie Calle, på uppdrag av Paul Auster, arbetar som rumsstäderska på ett venetianskt hotell. Episoden återkommer i Austers Leviatan. Jag har aldrig riktigt kommit överens med Auster, så parallelläsningen uteblir.
Men jag blir inte särskilt ledsen över det. Hotellet innehåller ju originalmaterialet: dokumentära fotografier av det som lämnas kvar i ett antal rum på hotell C i Venedig när gästerna är ute. Materialet är interfolierat med dagboksanteckningar, eller snarare anteckningar över vad berättaren observerar, med sparsamma inslag från vardagen: att ibland bli kallad till kontoret, piccolon som viskar, samtal som överhörs.
Mycket är minutiös dokumentation av iakttagelserna i rummen. Pyjamaser. Venetianska masker som hänger från lamphållare. Oskrivna eller ännu inte postade vykort, och de som är skrivna återges ordagrant. Engelska först, sedan svenska inom parentes. Dagböcker som lämnats öppna citeras. Vattenförbrukning noterad i en kalender förs vidare i anteckningarna. Berättaren går igenom deras sopor. Dessutom skriver hon fram små egna narrativ.
Hotellet framträder som en scen för en viss sorts liv. Medaljongtapeter, lampetter, generösa kuddar. Ett bättre hotell, med komfort och diskretion.
Det är mer rapport än litteratur. Ett arbete som lutar åt det administrativa. Samtidigt rubbas något grundläggande: föreställningen om att vissa rum inte är till för andra. Ett seende som inte ber om lov. Intimt och voyeuristiskt.
Detta gjordes innan vi började fråga.
Konceptkonst, förstås. Men också något svårare att placera. Jag tänker på Nan Goldin, men där finns ett samförstånd mellan fotograf och motiv. Här finns inget sådant kontrakt.
Eller jo, det finns ett kontrakt. Kontraktet är att våra privatliv ska förbli skyddade från de icke-personer vi släpper inpå livet: kypare, städpersonal, hotell av bättre klass. Kontraktet är brutet.
Sophie Calles Hotellet har en antropologisk blick, men utan fältanteckningarnas skyddande distans. Snarare en närgången katalog över det som blir kvar när någon lämnar rummet.
Jag märker att jag dras mer till bilderna än till texten. Fotografiet, i sin påstådda neutralitet, bär något som texten ibland bara upprepar eller övertydliggör. (Jag tänker på Vitön…) Det finns ingen poesi, inget litterärt storslaget i texten.
Och ändå: när jag läser börjar jag tänka på hotell som form. Alla dessa rum man passerat, i olika prisklasser, i olika skeden av livet. Lättnaden i att stänga dörren om sig och få vila efter en lång resa. Att tillfälligt få en plats som är ens egen. Utsikten från nya fönster. Vår inre nomad.
Att resa har blivit slentrian idag, men återfår här sin laddning. En kvinna har med sig minst fem par skor, fyra står uppställda i garderoben. Glas med mineralvatten, cigaretter, vädring. Ylleplagg av god kvalitet. Böcker. Ett tillfälligt liv, men ändå omsorgsfullt arrangerat. Vem orkar planera så i dag? Nostalgi från en svunnen tid. Före barnen. Före mobilerna, medan vi fortfarande såg varandra. Kanske är det bara jag som blivit gammal nog att inse att ingen egentligen ser oss. Att de flesta är upptagna av sig själva, och att charaden, bejakandet av illusionen, är frivillig.
Jag kommer också att tänka på Take Ivy av Teruyoshi Hayashida & Tetsuya Chiba. Samma fragmentariska metod, samma intresse för ytan i en välbärgad miljö. Båda bygger arkiv över en subkultur och arbetar i spänningen mellan närhet och distans. Take Ivy går inte över gränsen.
Frågan är om ramberättelsen egentligen behövs. Att en stor amerikansk författare ber Calle dokumentera människor som inte vet att de blir sedda. Kanske hade verket varit ännu starkare utan den förklaringen, som om det bara hade uppstått av sig självt.
När jag slår igen boken känner jag både en impuls att vädra rummet och att dra ner persiennerna. Som om blicken fortfarande dröjer kvar.
Titel: Hotellet
Titel i original: L’Hôtel
Författare: Sophie Calle
Översättning: Evelina Ivarsson.
ISBN 9789189943674
Publicerad: Stockholm, Bokförlaget Faethon, 2026