En idealiserad bild av barndomen hos ett diktjag som ställts inför döden, lika öppen och oförberedd som ett barn. Glücks senast översatta poesisamling Trofast och ädel natt är svårare att få grepp om än de tidigare. Med förlusten av sin mor som förmodad katalysator har Glück lämnat byn och blomstermetaforerna, och uttrycker friare den spretighet och det undflyende hennes diktjag hela tiden brottats med.
Rollerna som inte passar, familjebanden en inte befrias från ens genom döden, den döda storasystern som annekterat författarens jag. De snöpliga livsvillkoren där spåren tar slut och konduktören vägrar återresor. Timliga gränsövergångar och återinträde mellan liv och död återkommer från Averno (2006), och mannen i den avslutande dikten skulle kunna vara trädgårdsmästaren i Vild iris (1992). En promenad i Glückferno, på väg mot skärselden.
”Han måste vara alldeles nära
gräset har inga skuggor.
//Så stilla det är, så tyst,
som en eftermiddag i Pompeji.” (En sommarträdgård, s.67)
Typiskt Glück yttrar sig den poetiska överraskningen – också i vår dödsstund – oftare som vördnad eller skratt.
Trofast och ädel natt är också rubriken på en dikt och titeln på den barnbok ett diktjags storebror läser om kvällarna så att diktjaget inte kan sova. Storebror läser kung Arthursagan om svärdet i stenen, men har förväxlat night och knight. Glück spinner vidare på barnberättelser i flera dikter:
“I became / a glorious knight riding into the setting sun, and my heart / became the steed underneath me. // I was, you will understand, entering the kingdom of death”
I Stewe Claeson översättning: ”…med detta påstående blev jag/en ärofull riddare som red mot solnedgången, och mitt hjärta/blev springaren under mig.//Jag steg in, skall du veta, i dödens konungarike”
Glücks intrikata ordlekar är svåröversatta, som ”I was, you will” ovan. Hennes allitteration och inrim försvinner men dyker upp på närliggande ställen i Claesons tolkning.
Natten genomtränger hela verket, tankarna går till Johannes av Korset och Noche-dikterna, om natten som är varje människas kallelse. Själens mörka natt: ett intellektuellt, sensuellt och andligt mörker, där människovarandet kan upplevas som ett gudomligt övergrepp och övergivande. Glück skildrar människans hjälplöshet, skräck och vilsenhet före transformationen:
”Jag har fört mitt folk, sa det,
ut i vildmarken
där det kommer att renas.” (Den vita sviten, s.57)
Det finns också lugn och förtröstan, ofta från bifigurer: barnets mamma, konduktören, den gamla kvinnan som hänförs av månens uppgång: ”inte älskog, inte mat, inte världsliga nöjen.” (En skarpt formulerad tystnad, s.23). Trösten kan vara närvaron av en medmänniska medan konstnären skildrar världen. Medan Glück blickar tillbaka på barndomen skriver hon också om den äldre författaren som planerar sitt arbete efter årstiderna – tills vinden förklarar allt. Glück lämnar fönstret öppet för döden som ett äventyr.
En blandning av långa och korta dikter, ibland oväntad syntax, och prosalyrik.
Trofast och ädel natt kom på originalspråk 2014 (Faithful and Virtuous Night) och belönades med National Book Award för poesi, ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser. Den skrevs när Glücks mor nyligen gått bort, 101 år gammal. De kortare och mer opersonliga dikterna fick överlag ett bättre mottagande.
Jag har bloggat om Averno här, Ararat här, Vild iris här.
Titel: Trofast och ädel natt
Originalets titel: Faithful and virtuous night
författare: Louise Glück
Översättning: Stewe Claeson
ISBN 9789189105300
Publicerad: Malmö : Rámus, 2021
Rec-ex? Nix