Det är rött. Det är rosa. Ett staket av läppstiftsränder döljer ett kvinnoansikte på skyddsomslaget. Ett skal, ett galler men också något vackert och lekfullt över det djupare i människan. Livsbejakelsen och melankolin.
Kristin Nords debutroman Utanpåverket öppnar med sex och en namnlös representant för myggfamiljens sköra men groteska släkting: harkranken som snart ska krossas med en bok. 30-plussaren Julia har ett distanserat engångsligg med Adam som har gått av sitt pass på sjukhuset. De har träffats på Möllan. Den Malmöitiska rättshaveristen som rapporterar vårdpersonal som vågar sig utanför sjukhusområdets staket i arbetskläder finns tack och lov inte med i Nords roman. Julia är journalist. Under ett hisnande ögonblick undrar jag om Kristin Nord skrivit en nyckelroman om en tidningsredaktion, men så roligt ska vi inte ha. På morgonen har Julia sex (missade samtal). Mamma är död.
Utanpåverket skildrar det välstädade hemmet och dess skamliga hemligheter. Alkoholismen, rökningen, kropparna, självkritiken, onödig skuld. Avstånden mellan människorna i kärnfamiljen, de krävande rollerna, men också kvinnors vänskap. Barnen, älskade oavsett. Livet. Åsa Mobergs titel hade passat även här.
Julia och hennes svala, välordnade syster försöker städa och pussla ihop sina minnen av sin mamma med dödsboets rum av tomma vin- och spritflaskor. Den späda modern och den obarmhärtiga obduktionen. En trasig skivspelare.
Det är en rik berättelse, en brett upplagd roman där mor-dotterparet Lilian och Julia står främst. Författare Nord har ett socialt patos. Parallella berättelser pekar på följder av oönskade graviditeter genom historien. Kvinnoroller i skilda miljöer mejslas fram. Lyfter man blicken från alkoholberoendet gör Lilian allt det som förväntas av en hustru och moder för sin tid: brer utflyktsmackor, stöttar sin makes studier och karriär, använder sin sista energi för att ta hand om mellanbarnet med särskilda behov.
Den som följt Nord-Frankes saknade podd kommer känna igen teman. Jag tänker på Holm-Herngrens Adam och Eva, och på Janet Fitchs White Oleander med sin kavalkad av missbruk och familjeproblem.
Jag resonerar med berättelsen om den vuxna föräldradöden, soptippen för barndomshemmets kvarlåtenskap. Jag älskar den skuldlösa aborten och sexet. Den raka relationen mellan liv, förlossningar, moderskap, kropp och möjlighet, som kanske är romanens grundtema. Unga Julias funderingar kring kroppsbild och självkänsla. Kvinnor och ytans ideal. Det frivilliga singellivet. Jag tycker om Kristin Nords mjuka och lite busiga blick på människan. Klar snarare än skarp. Utanpåverket är en frivolt i det rosa täcket.
Kanske hade jag tyckt ännu mer om romanen om den vågat skruva mot det essäistiska i titelns riktning. Tänka vidare från reflektioner som: ”Inget hade som skönhet kunnat hjälpa någon att klättra uppåt”. Amorbågen är ett av svenska språkets vackraste ord, fastslår romanen. Man får ta ut svängarna i poesin.
Samhällets krav på människan har sällan gällt hennes inre välbefinnande. Men prydlig och snygg får en väl ändå vara? Eller ska en främst vara äkta? Fastän allt inombords är kaos?
Vilket är vårt soundtrack från barndomen till graven? Dunket i bröstkorgen? Barnagråten och tystnaden? Klirret från flaskorna? Den ensamma discodansen på parmiddagen? Dancing Queen?
Titel: Utanpåverket
Författare: Kristin Nord, 1977-
ISBN 9789146240532
Publicerad: Stockholm, Wahlström & Widstrand, 2023
Rec-ex: Ja, för en gångs skull. Tack.