Två bröder överlever familjens självmordspakt. Deras morbror för dem till ett torn, bekant från barndomen, för att skydda dem från omvärlden och samhällets hot om institutionalisering. De hålls isolerade. Brodern Walter är sjuk och måste ofta uppsöka en internmedicinare i staden, där han spänns fast i en epileptikerstol. Men Walter är bortom räddning, och snart är berättarjaget K. ensam kvar. Han förs vidare till ännu ett slags hermitage, djupt inne i skogsvaktarnas marker. Ett filosofiskt och existentiellt laboratorium.
Jag har inte läst Thomas Bernhard tidigare. Prosan maler sig fram, repetitiv, trevande, med små betydelseförskjutningar mer karaktäristiska för poesi, och upphuggen syntax. Hatten av för översättaren. Alla uppskattar när man ser spåren av verkligt hantverk.
Också grafiskt står orden till synes i oordning: oväntade kursiveringar markerar speglingar; gitter av parenteser; trippelpunkt. Ibland bryter fragment loss. Ibland uppräkningar på tyska. Det finns brev – några till en förmodad psykiater, eller någon i dess närhet. Ett cirkussällskap irrar spöklikt genom texten; de står på knä för den döde brodern på väg till sin hemliga begravning. En ceremoni som äger rum i närvaro av en total främling, som senare verkar redo att sko sig på familjens olycka.
Författare verkar älska torn. Jag har varit i Joyces i Dún Laoghaire. Jag har stått i Keats torn. I det här tornet finns äpplen, hö och Det svarta köket. Där finns rökt kött och en historisk kniv som symboliserar svunna tiders välstånd.
Vad är det med Österrike, isolering, mörker och natur? Jag tänker på Fleur Jaeggy, visserligen schweizisk, men samma ödsliga by- och bergsmiljö, släkt och mörka karaktärer. Jag tänker på Marlen Haushofers Väggen. Samma alpina isolat, samma känsla av att mänskligheten är det egentliga hotet, medan naturen bara är likgiltig och väldig. Bernhard verkar utöva samhällskritik mot hierarkier och institutioner. Han verkar veta mer om nervsystemet och kroppens materialitet än han mäktar med. Jag hade inte velat behandlas av hans läkare.
Kanske oordning är fel ord. Det handlar istället om att befinna sig nära människans tankemässiga maskinrum. Bernhard ser orden som kroppsliga, dess materialitet på pappret, skulpturala uttryck. Ord som käglor i fallet, noggrant balanserade och arrangerade. Geni och vansinne. Och jag gillar blicken på blicken på blicken.
Spännande läsning. Det här var “Amras” (1964), först i volymen “Fyra kortromaner” i översättning av Jan Erik Bornlid.
Titel: Fyra kortromaner
Författare: Thomas Bernhard, 1931-1989
Översättning: Jan Erik Bornlid, 1947-
ISBN 9789189175242
Publicerad: Stockholm, Bokförlaget Tranan, 2021