Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.
Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.
”Petra kan inte tro att hon är änka nu”, öppnar romanen efter en prolog citerandes en skrift så byråkratisk att jag snart bläddrar förbi den. Agnes Lidbecks femte roman korsar kärleksberättelser och politisk dystopi.
Efter Lisa Gidlöfs poesisamling om harar förväntade jag mig att Sara Krondahls debutverk från Vendels förlag skulle servera mer av den nordiska faunan.
Sara Krondahls Som uttrarna handlar istället om den globala omsorgskrisen, ur ett mindre vanligt perspektiv. Diktjaget får sitt första jobb, ett omsorgsarbete inom hemtjänsten, som både hon och organisationen är illa rustade för. Diktjaget går sina rundor, bland annat till det gamla paret vars omfamning bildar titeln.
Tills alla dör av Diamant Salihu är en journalistisk dokumentär från 2021 om gängvåldet i Järvaområdet. Jag fick den rekommenderad av en kollega en av de där morgnarna när vi skakat på huvudet under pulsmötet. Ett rån mot Forex växlingskontor blir startpunkten för en våldsspiral där tio unga män dör.
Mariabiotoperna är en poetisk pilgrimsvandring i naturens katedral. Ett passivt studium av nordisk tystnad inriktat på botanik, ljus och flöden. I det andlösa finns ingen strävan efter fullkomlighet, bara här och nu. Ljuset verkar på avstånd.
Titeln röjer inte omfattningen av vad som skildras. Den vedervärdige boktjuven begränsar inte bara allmänhetens tillgänglighet till information och hotar kunskapsutbytet i samhället. Dessutom försvinner en skör 29-årig kvinna, vars sjukpension fortsatt hämtas ut. Och vad är det för kött i frysen?
Jag blir ofta nostalgisk när jag läser Vendels verk. Ett ungt förlag från den eviga ungdomens stad. Jag minns tonårens storvulna sonettförsök: A bitter cup of youth and love and loss.
En polyfon sång som flätar samman generationer på en plats. Doireann Ní Ghríofas mästerverk är litteratur om litteratur, litteratur om översättning och en tidlös berättelse om kvinnoliv. För både berättarjaget och läsaren blir Eibhlín Laoghaires klagodikt ett litterärt sanctuarium.
Diktjaget har blivit frihetsberövad utav det organiska. Särskilt obefläckad är heller inte avelsen: den vilda, sjuka ängeln efterlämnar varmt sekret och gas.