
Jag läser Fleur Jaeggy. Ett kärt återseende kan jag väl inte säga, men ett mörkt, passionerat med omeddelbar igenkänning. Jag tycker om litteratur som skildrar saker jag sett men aldrig kunnat sätta ord på. Det är som att gå i kyrkan i en mardröm. Högstämt, tillknäppt, magnifikt.
