Känslan för himlen av Fleur Jaeggy

Jag läser Fleur Jaeggy. Ett kärt återseende kan jag väl inte säga, men ett mörkt, passionerat med omeddelbar igenkänning. Jag tycker om litteratur som skildrar saker jag sett men aldrig kunnat sätta ord på. Det är som att gå i kyrkan i en mardröm. Högstämt, tillknäppt, magnifikt.

Känslan för himlen är en novellsamling. Gotik, föremål med agens. Jaeggys huggna prosa.

”Dockorna skrattade åt det där paret som inte lyckades glömma den lilla flickan”, skriver Jaeggy. Ett rikt par som förlorat sin dotter uppvaktar en kvinna med ett oönskat barn, avlat genom våldtäkt. ”…den lilla sängen som såg ut att vara av grädde och jordgubbsglass”, observerar den fattiga kvinnan. Vem tror att välstånd och ordnade omständigheter och goda avsikter och längtan leder till lycka i Jaeggys fiktion?  

Hos Jaeggy kan ett liv gå i spillror utan att en enda prydnad faller från sin plats. Det är ensamt och kallt. Varför är det ändå trösterikt?

I novellen En hustru skildras en lantbrukarhustru som bara föder döttrar och i medelåldern drabbas av depression. Det är oklart om det fortfarande är den gamla hemhjälpen som berättar: ”Hennes steg hörs inte i trätrapporna. Det är vinter. Snön täcker landet och jämnar ut marken i en panisk skräck. Kanske endast de sistlidna sanningar kan skänka glädje åt bondhustrun Ruegg. Liksom vinterlandskapet, införd i en änglalik och antik frid, är hennes tankar begravda i iskylan. Tankar befriade från ord. Sakral lättja.”

Vi behöver inte ha så höga tankar om människan. Uppgivenhetens värdighet.


Titel: Rädslan för himlen
Original: La paura del cielo
Författare: Fleur Jaeggy
Översättare: Viveca Melander, 1945-
ISBN 9789188155979
Nilsson förlag, 2026