En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.
Det är inte bara jobbet som krackelerar. Nyårsafton firas ensam, ett förhållande har glidit honom ur händerna. Han har underpresterat länge nu. Slipsarna är lika färglösa som framtidsutsikterna, och arbetskamraterna lika unga, hungriga och tillrättalagda i sin klyschighet.
Det finns en slags brist på strävan i allt – inte bara i människor, utan i framtidsdrömmar. Det Japan han ser omkring sig är ett land i reträtt: klamrande sig fast vid ideal det inte längre förmår förverkliga, nostalgiskt men kraftlöst. Det finns inga att anställa. Hantverket, konsten – särskilt den buddhistiska skulpturen, som han lärt känna genom sin vän Bunta – är dömda att försvinna. Yrken utan framtid, traditioner i tyst upplösning. Allt det som berättaren vårdar och vurmar för i sin museala lägenhet.
Berättaren ser spelet. Alla noga utstuderade maktmarkeringar. Det tysta, minutiöst koreograferade hierarkiska dansandet som styr allt i (japanska) företag. På dansgolvet gäller samma sorts regler, bara med högre musik och blinkande ljus. Handens väg nedför höfterna, blickarna som söker godkännande från rätt person. Kropparnas kompatibilitet, som Frans Wachtmeister formulerar det.
Huvudpersonen orkar inte riktigt spela där heller. Han står vid sidan av, betraktar, förstår – men deltar inte. Han är lika mycket outsider på dansgolvet som på jobbet. Han vill inte längre vara med. Det är samma trötthet eller tysta revolt, samma sorg: att inse att spelet aldrig tar slut, bara byter scen. Och bara de som spelar får stanna kvar. Det är en av de hårdaste insikterna i hans Tokyoliv: att genomskåda är inte detsamma som att undkomma.
I andra delen av romanen sjunker huvudpersonen ännu djupare in i anonymiteten. Efter att ha tömt sitt liv på yrkesarbete, visum och värdighet flyttar han in hos sin konstnärskompis Bunta. En slarvig nihilist med passion för traditionell buddhistisk skulptur, som bor i en fallfärdig träverkstad i en sista rest av ursprunglig bebyggelse på väg att malas ner av glas, stål och kapital.
Madrassen ligger direkt på golvet bland trädamm och flis, under hotfulla, halvfärdiga skulpturkroppar som letar sig in i hans drömmar. De är kvarlämningar från en annan tid, vissa av dem med kopplingar till maffiakretsar och svarta marknader. Bunta jobbar med motorsåg istället för handverktyg medan Philip Glass strömmar ur högtalarna. Ackordstaplarna lämnar berättaren oberörd. Bunta har varit i lära hos en stor mästare men det ledde aldrig någonstans. Inte till erkännande, inte till uppehälle.
För berättaren är detta ännu en värld han inte hör hemma i, men det hindrar honom inte från att vid gott mod försöka. Han börjar själv tälja på sin egen Bodhisattva. Inte i hopp om förlösning, men kanske för att ha något att hålla fast vid. En rytm. Ett motstånd. Han får valkar i händerna och skärsår på tummen. Huvudpersonen och Bunta delar vodka och sjunker ner i natten tillsammans, mer som varandras sista tillgångar.
Jag gillar humorn och att romanen vågar gräva där andra tvekar. Den blottlägger hur det japanska samhället, trots sin polerade yta, fortfarande kämpar med sin identitet och rädslan för det främmande. Inte bara en kamp om jobb och produktion, utan en kamp om värdighet och tillhörighet. Japan brottas med sin plats bland de högstående civilisationerna i väst, både historiskt genom den snabba anpassningen under Meiji-eran, och i samtiden. Arbetssökande 57-årige Tanaka gör illa ifrån sig på en anställningsintervju, trots att han uppgett sig vara desperat och måste köra taxi om nätterna för att kunna försörja sin sjuka fru.
Det slår mig flera gånger när jag sitter med första halvan av romanen, innan Frans Wachtmeister återgår till det han är bäst på som kulturell ciceron med färgstark fantastik: varför kunde inte Houellebecq ha tagit sig an den här berättelsen? Vad skulle han ha gjort med den här världen, med sina svarta ögon och sitt sorgsna förakt för mänsklig litenhet? (Ingenting alls, antagligen. Han har väl aldrig bott i Japan.)
Så varför tycker jag inte mer om första delen av romanen? Jag försöker verkligen. Men det går inte. Och mitt varför ser ut så här: Den är grabbig. Det finns inga intressanta kvinnliga karaktärer förutom den mytomspunna före-detta flickvännen/huldran av samurajsläkt som kliver in först i mitten. Berättaren är för ung och saknar, om vi ska vara ärliga, riktig människokännedom. Han kan checka av attribut, men han känner sällan efter på riktigt. Karaktärer blir figurer, repliker, aldrig riktiga motståndare eller allierade i huvudpersonens kamp. De erotiska scenerna blir varken riktigt kroppsliga eller känslomässiga.
Man kan säga att romanen i grunden handlar om kolonialism – om att resa till en plats där man, trots sin egen intetsägande identitet, ges status och makt. Den tematiska rörelsen påminner om Rydbergs Den högsta kasten och Karolina Ramqvists Den första boken: en blick på privilegiets osynliga mekanismer och på hur (tillfällig) exil kan bli en genväg till position och inflytande som annars vore otänkbart i hemlandet.
Den oförblommerade kolonialismen är djärv, till och med magnifik, men den öppet parade sexismen är svårare att förlåta. Kvinnor passerar genom berättelsen som funktioner: kulturell guide, underhållning, äggdonator och redskap i huvudpersonens plan att rädda sitt visum genom ett blandbarn.
Sympatin försvinner bakom ytterligare en markerad gräns mellan betraktare och objekt i det obekväma gluttandet på heteronormativitetens och Europas gamla teater. Den lystne och packade Genzo låter i sista stund bli att tafsa på den utslagna västerländska skönheten Ekberg. Det är en scen som känns plockad från Bukowski eller Houellebecq, snarare än en genuin undersökning av makt, sexualitet eller sterotyper. Den känns ditplacerad. Men det är förstås bara min uppfattning.
En gång bodde jag i Kyoto. Det är ett märkligt land där en västerlänning kan både dyrkas och hatas. Det är paradoxen, det splittrade Japan, som den här berättelsen obarmhärtigt fångar – bortom den rullande kulissen och de polerade fasaderna. Rasism och exotism är vardagsmat. Denna litenhet handlar inte bara om längd utan också om mentalitet: ”Hans blick var fylld av hat. Hat gentemot mig och min ras, vars män han alltid skulle avundas och vars kvinnor han aldrig skulle få. Men mest av allt självhat”, inbillar sig huvudpersonen om Genzo.
Det är en berättelse om att leva på gränsen, att balansera mellan lojalitet och överlevnad, och att våga se det sorgliga Japan och den moderna värld som många helst blundar för. Det är en lågmäld inventering av förslitning, en berättelse om att överleva, ibland på bekostnad av sig själv. Det huvudpersonen sökte i Japan försvann för länge sedan. ”Accepterar man en progressiv historiesyn, där människor och nationer befinner sig i en ständig rörelse mot framåtskridande och förbättring, kan man ur detta mönster också dra följande slutsats: kvinnan söker sig till framtiden, mannen till det förflutna”, skriver Frans Wachtmeister.
Ingenting i världen är längre gjort för honom. Allt han rör vid bär redan någon annans opersonliga design. Han har aldrig skapat ett avtryck som varat. Det som kunde ha varit hans finns inte längre — eller var det någonsin verkligt?
Epoken av hantverk, stillhet och uppmärksamhet, av “perfekt balans och harmoni”, är förbi. Och om man ser tillbaka, var den någonsin annat än en kuliss för lydnad, för det slags perfektion som byggde på andras tystnad, på uppoffringar som aldrig var ens egna? Det finns ingenting i världen som är hans, men kanske är det i det erkännandet något obekvämt sant och nödvändigt finns att hämta. En vuxen igenkänning: att stå utanför, att snubbla på riktningar, att veta att man kommer att lämna obemärkt. Du kan lika gärna stanna. Det finns ingenstans att fly till. Samma avtryck av svek finns på varje kust. Öijer visste inget om Japan. Med rösträtten är det annorlunda . Hur länge du än stannar, hur mycket du än anpassar dig.
Ibland är det bättre att inte försöka räta ut det som är krokigt.
Andas in. Andas ut.
Wachtmeisters första roman om Japan finns här.
Titel: Förlorad mark
Författare: Frans Wachtmeister, 1993-
ISBN 9789172477643
Publicerad: Malmö, Ellerströms, 2025