En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.
Blå kappa, röd mössa. Flickan blir 1983 körd till fotografens Paris-studio där hon mest är i vägen. Han tar med henne på en middag med viktiga äldre män och trådsmala modeller, medan hennes egen känsla av utanförskap och otillräcklighet växer. Insikten om varför hon är där blir smärtsamt tydlig. En av modellerna vänder sig direkt till henne: “Du har inget här att göra, inte nattetid, inte dagtid, åk hem.” Hon ska aldrig kunna avgöra om kommentaren är en varning, ett försök till omsorg eller kommer ur rivalitet. Hon följer med de äldre flickorna ut på klubb, och när hon går därifrån för att hon blir tafsad på har hon fortfarande inte koll på var hon egentligen är. Det enda hon har är fotografens adress.
Kanske var allt redan bestämt.
Jag älskar Ullmanns uppgörelse med berättelsens kausalitet, hennes motstånd mot att pressa traumat in i en tydlig tidslinje av före och efter. Hon vägrar skapa ordning. Ordning är något vi påtvingar en oförutsägbar upplevelse, något som kommer utifrån: förhör, kronologi, struktur.
”Jag måste skapa en ordningsföljd – helt enkelt av det skäl att i en bok (eller ett minne, en berättelse) måste det ena ordet komma före det andra, första meningen före nästa. Men ändå, det var inte så, inte precis så,” skriver hon och fortsätter: ”Det var som vatten, pöl efter pöl, formlöst.”
Som vuxen söker Ullman svar i terapirum där någon talar om det oförlösta raseriet. Flickan från 1983 – ibland kallad tvillingsyster, ibland en skugga – bär fortfarande den blå kappan och den röda mössan. Hon finns kvar, pockar på, kräver att bli förstådd – och i vuxenlivet brister ibland fotfästet totalt:
”Hur länge måste jag stå så här?
Alltid, sa du. Det går aldrig över.
Hunden, den älskade hunden, satte sig på trottoaren och väntade.”
Språket är förstås ullmannskt: vackert, precist och sårigt mjukt. Regnet, växtligheten och den mörka jorden är motiv som känns igen från De oroliga, trots att det är en ny översättare. Jag har tänkt på att Ullmann skildrar vila som något som ligger nära döden. ”Jag vill berätta om dig för ro”, skriver Ullmann.
Flicka, 1983 är en roman som inte ger någon ordning men låter det oordnade kännas sant. Små tecken på omsorg — raggsockor från en främling på planet, en hotellmatronas plåster på världens vidriga, existentiella sår — blir vardagliga stödpunkter i en verklighet där våld, hunger och brand aldrig stillas. Den blå kappan och den röda mössan följer läsaren genom Ullmanns skildring av det oupphörliga pendlandet mellan ensamhet, att stå i begärets centrum, den hårda kollisionen och den sköra värme som bär.
Men berättelsen slutar inte där. Flickan från 1983 har fått sin egen röst och vänder blicken mot honom — fotografen, makten, modevärlden. Hon klär av honom och ser hans åldrande kropp. Är det barnet eller den vuxna som släpper in ljuset? Ambivalensen är storslagen. Tiden vecklas ut bakåt och framåt i de där fläckvisa pölarna av minne. Ett barn som kräks i en vuxen mans lägenhet, där sexualiteten får framträda i komplexa, mångbottnade variationer.
Titel: Flicka, 1983 : roman
Författare: Linn Ullmann
Översättning: Lars Andersson
ISBN 9789100198329
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2022