Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.
Jag har nästan svårt att tro att det är samma författare som har skrivit föregångsromanen Permafrost. Prosan i Boulder känns mycket mer poetisk, tonfallet nytt, men när jag återvänder till Permafrost ser jag att det poetiska finns redan där, även om det överskuggas av berättarröstens tradighet och attityd, och ryckigare associationskedjor. Båda romanerna innehåller fantastiska lesbiska kärleksscener, riktiga lovsånger till kvinnokroppen: ”Jag bara älskar kvinnohänder. Den tunna huden utspänd som ett membran av stjärnbilder, de spetsiga fingrarna, ledernas närmast musikaliska rörlighet”, heter det i Permafrost. ”Jag föreställer mig henne bland kuddar på ett gästabud. Armarnas hud är slät och ren, medan lårens är otålig och varm. Jag skulle kunna avnjuta henne lika omständligt som man avnjuter en vindruvsklase”, i Boulder.
Att det är en queer relation gör det lättare att betrakta den förbjudna smärtan över att vara den som lämnas utanför när två blir tre: ”Som om de där glasrören med liv, den förtvivlade soppa som just aktiverats, hade smittat henne. Och förlossningen ändrade inte något, den varken räddade henne eller återbördade henne till mig. Inte ett steg tillbaka: moderskapet är din tatuering som fixerar och numrerar livet på din arm, märket som hindrar friheten.”
Sorgen över parförhållandets pågående katastrof och känslan av utanförskap finns nog ofta även i den heterosexuella relationen och kärnfamiljen. Här, i queera relationer, har blodsband och trohetsband en annan färg. Det blir lättare att se de vuxna som individer som har blivit föräldrar snarare än bara medlemmar i en förutbestämd struktur. En komplex, dynamisk och oförvrängd bild av familjen.
Boulder aka Muminpappan försöker stötta. Men det är inte hon som är gravid, föder, ammar eller går på babysim. Hon ser bubblan växa, blir stående vid sidan och finner sig snart utestängd från sovrummet – ser hur likgiltig och överflödig hon är. Hon har akut sexbrist. Dagarna då hon får ta hand om babyn, på nåder, är underbara. Till slut blir det ohållbart.
Det är skönt att självmordsromantiken från Permafrost lyser med sin frånvaro för oss som har estetiska invändningar.
Karaktären Samsa framstår som något platt, för vacker och för perfekt som kvinnlig inkarnation. Boulders utflyktsdagar med babyn känns för romantiserade. I verkligheten är moderskapet mer en slags apocalypse baby now, för att låna Anna Axfors uttryck från En dag i öknen. I Boulder är moderskapet snarare en virkad filt över vilken Eva Baltasar brer ut sin hänförande poetiska prosa. Vackert så. Hon får skriva om vad hon vill med det där språket – jag kommer att läsa.
Islandsnostalgin förför såklart. Jag väntade mitt första barn i Reykjavik. Körde omkring i landskapet i en monsterbil, precis som i romanen. Flöt som en val med gravidmagen i det varma källvattnet. Lycklig tvåsamhet i parhus. Jag var Samsa.
En mycket fin roman om kärlek som ryms i det lilla, där självförglömmelse och rotlöshet samspelar i en pågående resa mot att höra hemma, var det nu är. En poetisk skildring av queer kärlek, kvinnokroppen, av smärtan i att stå utanför och samtidigt hålla fast vid hoppet om något nytt.
Eva Baltasars roman Permafrost finns här.
Titel: Boulder
Författare: Eva Baltasar, 1978-
Översättning från katalanska: Ellinor Broman, 1966
ISBN 9789189105881
Publicerad: Malmö, Rámus, 2025