Jag uppskattar Adichies komplexa karaktärer som plötsligt kan bli någon annan än en föreställt sig. Vuxna Zikoras mamma avslöjar att missfallen efter det första barnet aldrig inträffade. Istället höll hon på att förblöda vid första förlossningen och genomgick en livräddande hysterektomi, men kunde inte berätta för sin make av rädsla för att bli ställd på gatan när hon inte kunde föda fler barn. Det dröjde många år innan fadern tog en andra hustru och flyttade ut. Så skoningslöst kan det patriarkala systemet te sig.
Relationerna mellan de kvinnliga karaktärerna fascinerar, hur de träder in och ut ur förbindelser med män utan att dessa tycks dominera deras tillvaro. Den romantiska kärleken, så ofta uppblåst i västerländsk kultur, är som en vindpust eller möjligen som en gammaldags accessoar vid familjesammankomster. Det är ett välbekant tema från Adichies tidigare verk.
Jag älskar att Adichie använder sitt författarskap till att skriva fram Nafissatou Diallo och återger henne det människovärde som makten och rättsväsendet misslyckats med att försvara. I fiktionen låter Adichie karaktären finna lugn och ljus i lättnaden att slippa få sitt privata blottat och draget i smutsen av en sensationslysten press. Everybody knows – så varför ägna sitt liv åt strid? Världen är full av maktfullkomliga. Hon har barn. Livet måste gå vidare. Det är inte så mycket hon begär.
I övrigt är jag inte särskilt förtjust i Adichies verk. Jag föredrar ett mer koncentrerat och litterärt språk. Andra berättarkonstruktioner. Jag läste den som en bokcirkelbok. Men jag uppskattar hur Adichie öppnar nya världar för mig. Alla berättelser, alla kvinnoöden, all kamp mot det patriarkala bältet är värdefull, särskilt när den inte definierar helheten utan existerar som en del av karaktärernas liv.
Titel: Drömräkning
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Översättning: Niclas Nilsson, poet, 1971
ISBN 9789100805388
Publicerad: Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2025