Jag är ungefär i mitten av Merete Pryds Helles Folkets skönhet, en släktkrönika som börjar i fattigdom. Far takläggaren ligger på sjukhus med bruten rygg, och äldste sonen har difteri. Barnen äter vattgröt med smör […]

Vad läser man på väg till en begravning?

Den här volymen köpte jag i ett antikvariat i Galway i somras, eftersom min förra hade försvunnit.

Kanske är det för att jag började läsa TS Eliot som tonåring, kanske är det för att jag läser på engelska som jag fastnar för hans ordlekar:

I helgen såg vi Samuel Becketts I väntan på Godot på Östgötateatern. Min fasters make Gustaf Appelberg har en av huvudrollerna, och jag blev så glad att han spelade Vladimir eftersom jag har betraktat Estragon som förlorad. 

Idag är det Bokens Bokens dag på Malmö Opera, med Sara Danius i scenprogrammet. Jag var tvungen att jobba, men hann förbi förlagens bokbord och plockade upp tre efterlängtade från Ellerströms.

Det är mycket grafik på bokomslagen nu, och det till Mary Beards är vansinnigt snyggt. Kulturkollo undrar i sin veckoutmaning hur våra bästa bokomslag ser ut.

Jag tillhör dem som inte gillar alltför explicita omslag. Det är som om jag aldrig riktigt ser omslaget förrän jag läst ut boken, och redan har skapat egna bilder i huvudet. De stämmer sällan med illustratörens.

Sjukdomar och skador är veckans tema för olycksdrabbade Lyran. Krya på dig, Lyran!

Många karaktärer blir sjuka i litteraturen, inte minst i historisk tid. Jag läste just ut Pachinko av Min Jin Lee (recenserad här), som börjar i ett fattigt Korea i 1900-talets början. Bara enstaka barn överlever, och tuberkulosen tar de vuxna. 

Jag hade laddat för grönt den här veckan, men det blev gult! Lyran undrar om vi läst Den gula tapeten, och det har jag. Den är tidlös. 

När en foren släkting blev änka flyttade hon från Skatelöv till en plats som fått det olycksbådande namnet Hungerstorp. Hon dog.

Observatoriet var en passande inramning till diktsamlingen Detta är natten av Anna Margolin, som har kosmisk språkdräkt.

Tema orange säger Lyran, och jag hamnade på Projekt Runeberg eftersom jag hade för mig att solen i Strindbergs Solnedgång på havet hade den tonen. Den var “som en halvsläckt cigarr”. Grå…?