Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Kärleken är döden motsats är en reportagebok med skönlitterära kvaliteter. Läsaren får möta 17-åriga Maria och 21-åringa Enzo i Syditalien i början på 2000-talet. Enzo har tagit värvning för att få pengar till bröllop och kontansinsats. Men utlandsuppdrag i de fredsbevarande styrkorna är farliga och till slut är det bara kärleken och pennan som håller Enzo kvar.
Jag föll för skyddsomslaget, en vaxduk i retrostil med trasiga tennisracketar. I Storbritannien under 1960-talet inleder Paul, som fortfarande går i skolan, en kärlekshistoria med den betydligt äldre Susan från samma tennisklubb. Men Susan är gift och när relationen uppdagas blir de uteslutna ur tennisklubben. De lämnar byn och Susans våldsamme make. Paul bryter med sina föräldrar. Genom Susans fuck-you-kapital kan Paul och Susan flytta till London där Paul utbildar sig till jurist. Kärleksrelationen och livet är komplicerat.
I Pat Barkers prisbelönta roman Flickornas tystnad berättar tonårsflickan Briseis från Troja om livet som krigsbyte och slav till Akilles. Det är en motberättelse till Iliaden om de grekiska hjältarna och våldet de begår. När Lyrnessos stadsmurar faller väljer drottning Briseis att leva medan kusin Arianna hoppar från citadellet mot sin död. Vem går mot det bättre ödet?
Det är rött. Det är rosa. Ett staket av läppstiftsränder döljer ett kvinnoansikte på skyddsomslaget. Ett skal, ett galler men också något vackert och lekfullt över det djupare i människan. Livsbejakelsen och melankolin.
För den som har bott i Japan finns två saker som inte upphör att göra ont: tanken på att fortfarande bo i Japan, och tanken på att inte längre göra det. En gång bodde jag i Kyoto.
Om Michel Houellebecq var underbar i tidigare verk tillgängliggjorda på svenska är det här min nya favorit. Författaren orkar inte ens skriva en hel kortroman, och varför skulle han det? Alienationen, defaitismen och trösten ryms på 74 sidor. Ett efterord av Leandoer framhåller Houellebecqs ömsinta blick på människan.
Kungen tvingar folket att samla veden till apokalypsen i Rasmus Daugbjergs finlitterära tillskott i trollgenren. Men människan kan skapa sitt eget bottenfrusna helvete.
En mörk himmel klär omslaget till Joakim Palmkvists bok Den undre världen. Parallellt med rättegången om Los Suecos läser jag denna reportagebok utgiven 2020 om den organiserade brottsligheten i Sverige.
En stilsäker berättarkör med retoriskt arv och 1800-talsinspirerad språkdräkt återger den alldeles sanna historien om när en elefant baxades in i Skänninge rådhus och förevisades allmogen vid Olofsmässmarknaden 1806. Alla som löst biljett fick inte se det exotiska djuret. Dessutom var priset för högt, för många hade samlats på för liten yta, och när man försökte stävja den allmänna, sociala och moraliska ordningen blev det ännu värre.
Barnet Swiv berättar sin familjehistoria i kanadensiska författaren Miriam Toews åttonde roman. Översättaren Erik Andersson ska ha sagt att romanen är det roligaste han någonsin översatt, och det märks.
Inte för att Swivs situation är särskilt kul. Det här är den sortens roman där barnets begränsade perspektiv, opålitlighet och lättsamma ton röjer vuxenvärldens komplicerade relations- och livsprojekt. Swiv lever med en skör, höggravid skådespelar-mamma och en gränslös, hjärtsjuk mormor som varit både anarkist och djupt kristen. Swiv, som är i lågstadieåldern, har inte gått i skolan på två månader pga våld i skolmiljön. Fight Night är romanens originaltitel. Nioåringen är fullt sysselsatt med omvårdnad av mor och mormor.