Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
En stilsäker berättarkör med retoriskt arv och 1800-talsinspirerad språkdräkt återger den alldeles sanna historien om när en elefant baxades in i Skänninge rådhus och förevisades allmogen vid Olofsmässmarknaden 1806. Alla som löst biljett fick inte se det exotiska djuret. Dessutom var priset för högt, för många hade samlats på för liten yta, och när man försökte stävja den allmänna, sociala och moraliska ordningen blev det ännu värre.
Barnet Swiv berättar sin familjehistoria i kanadensiska författaren Miriam Toews åttonde roman. Översättaren Erik Andersson ska ha sagt att romanen är det roligaste han någonsin översatt, och det märks.
Inte för att Swivs situation är särskilt kul. Det här är den sortens roman där barnets begränsade perspektiv, opålitlighet och lättsamma ton röjer vuxenvärldens komplicerade relations- och livsprojekt. Swiv lever med en skör, höggravid skådespelar-mamma och en gränslös, hjärtsjuk mormor som varit både anarkist och djupt kristen. Swiv, som är i lågstadieåldern, har inte gått i skolan på två månader pga våld i skolmiljön. Fight Night är romanens originaltitel. Nioåringen är fullt sysselsatt med omvårdnad av mor och mormor.
När jag läst ut Lina Schollin Asks sorgebok Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är jag så söndergråten att jag inte kan visa mig ute. Själv barnläkare skriver Schollin Ask om tiden efter att hennes förstfödda dotter Ingrid dog oförklarligt innan hon ens fyllt två år. Döden är obarmhärtig, sorgen obarmhärtig och återvändandet till arbetsplatsen och akutrummet där Ingrid dödförklarades är obarmhärtigt. Som ljuspunkter finns mellansystern som föds en kort tid efteråt. Äktenskapet som håller. Grannarna. Gemenskapen med föräldrar med samma erfarenhet.
Detaljerna fick Augustpriset 2022. Min bokcirkel har läst. Kompositionen är välbekant: i feberdimmorna förs en medelålders kvinna tillbaka till några nyckelkaraktärer ur livet. Den unga sambon/kombon, den stormiga rumskompisen/turbon, den flyktiga älskaren, den skygga mamman. Väninnan Sally hänger med verket igenom.
Jag köpte Hon minns inte till mamma julen 2021. När jag slagit in den rev jag av pappret igen. Mamma fick en annan bok. Jag lät Jonas Bruns verk ligga halvt framme när hon kom på besök och nämnde den i förbifarten. Hon frågade om hon fick låna den. Nästa dag hade hon läst ut den.
Marigold, ringblomma. Blåsfotingar, kvalster och den afrikanska jättelandsnäckan tillhör dess naturliga plågor. Glücks karaktär baby Marigold har en annan följeslagare: tvillingsystern Rose som förvandlas till en tyrann när hon börjar prata. Rose är sällskaplig, nyfiken, okomplicerad och gillar beröring. Marigold är från första början Författaren med en intensiv längtan. Hon har bara inget språk än.
Jag har Kristoffer Leandoers Slut (Pequod press, 2014) ståendes i sängfönstret som provisoriskt bombskydd om ryssen kommer. Bredvid kan jag nu ställa Leandoers Den oavslutade litteraturen med underrubrik En essä om allt som inte blev klart. Litteratur om litteratur. Som allt av Leandoer är den utsökt lärd och stilistiskt njutbar. Enda nackdelen är att volymen på 434g inte kan absorbera lika mycket energi som den på 683g. Omslaget föreställer ett icke-vetandets moln som för pennan. Kanske är det så en kommer att se ut om det briserar.
Den finlandssvenske poeten Ralf Andtbackas Wunderkammer är en intrikat och förtjusande plats att vandra runt i och utforska på egen hand. Ett textuellt rum och även ett grafiskt där Poesibiblioteket frångått sitt vanliga format för ett brett, udda.
Helium. Periodiska systemets andra grundämne. Två protoner i ett inert hölje som sällan interagerar med omgivningen. En färglös, luktlös gas oftast förknippad med partyballonger, röstförvrängning och repliker som “Why did I bring helium instead of air?”
Efter romanen Graz är det med förväntan om humor, överraskning och skarpsinne jag sträcker mig efter Bart Moeyaerts tredje poesisamling Helium. Jag hade tänkt läsa TS Eliot men har bestämt mig för att försöka muntra upp mig själv. Så kommer det sig att jag sitter med Bart Moeyaert på min fars dödsbädd och finner att det är just vad titeldikten handlar om.
Nakba, ”Den stora katastrofen”, är flykten och fördrivningen av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel 1948. Minnesdagen firas den 15 maj. I den andra halvan av Adania Shiblis roman En oansenlig detalj skildras nakba som ett kontinuerligt, pågående övergrepp. En journalist åker runt i en vit personbil med 1948 års och samtidens kartor i händerna. Hon förtvivlas över hur landskapet och byarna ytterligare trängts undan och ersatts av en ny typ av bebyggelse.