Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!
Unga Rosanna Hawkins i 1800-talets Manchester försörjer sig på att kopiera renässansens mästerverk. Hennes arbetsgivare Anton säljer hennes reproduktioner till välbärgade. När Rosanna studerar förlagor på den stora konstutställningen möter hon polisinspektör Martin Harrison. Rosanna undervisar Martin om etsningar. Kyssen hägrar. Men snart finner sig Rosanna vara ovillig möjliggörare till ett allvarligt brott.
Pennan är skarpare än svärdet och ordet bestående, visar Rushdie i denna memoar och essä över mordförsöket 2022. Rushdie har aldrig slutat att vara Författare eller Bildad, beläst man. I dvalan på intensiven hallucinerar han om bokstäver och schackpartiet i Sjunde inseglet: ”Jag såg kungliga palats och andra storslagna byggnader konstruerade av olika alfabet. Byggstenarna i dessa fantastiska strukturer var bokstäver, som om världen var ord, skapad av samma grundläggande material som språket och poesin.” (S.R., s.69)
Författarskap har blivit performance. När vi klättrat uppför berget av konstnärlig ambition och originalitet står vi där i svart polo med Albert Camus. Alla är underkastade den världsliga domstolen.
Jag tycker väldigt mycket om Anna Axfors skildring som med humor, klarsyn och utsökt språk sätter ord på vad det innebär att vara och bära en människa, och relaterar till kulturens och samhällets idé om moderskap och hemliv. Romantiska bedrägerier när sanningen ligger närmre att mor och barn är kedjade vid varandra som fångar. Axfors berättarjag torkar bord, viker tvätt och kastar boll, väntandes på undret då källan springer fram ur torra sanden.
Jag har alltid tänkt på Zorn som en målare av rumpor. De nakna, frodiga kvinnokropparna har följt mig genom livet. Kanske är det för rötterna i Dalarna som jag har varit omgiven av Zornsk lösryckthet. Upptryckta på brödspadar i sommarstugor. Över kökssoffor med kakor och saft. Det blev en första normalisering av exponeringen av kvinnokroppen och asymmetrin tycktes mig olustig redan som förskolebarn. Zorns nakenhet kritiserades redan på 1800-talet, då ur ett klassperspektiv.
”Petra kan inte tro att hon är änka nu”, öppnar romanen efter en prolog citerandes en skrift så byråkratisk att jag snart bläddrar förbi den. Agnes Lidbecks femte roman korsar kärleksberättelser och politisk dystopi.
Efter Lisa Gidlöfs poesisamling om harar förväntade jag mig att Sara Krondahls debutverk från Vendels förlag skulle servera mer av den nordiska faunan.
Sara Krondahls Som uttrarna handlar istället om den globala omsorgskrisen, ur ett mindre vanligt perspektiv. Diktjaget får sitt första jobb, ett omsorgsarbete inom hemtjänsten, som både hon och organisationen är illa rustade för. Diktjaget går sina rundor, bland annat till det gamla paret vars omfamning bildar titeln.
Tills alla dör av Diamant Salihu är en journalistisk dokumentär från 2021 om gängvåldet i Järvaområdet. Jag fick den rekommenderad av en kollega en av de där morgnarna när vi skakat på huvudet under pulsmötet. Ett rån mot Forex växlingskontor blir startpunkten för en våldsspiral där tio unga män dör.
Mariabiotoperna är en poetisk pilgrimsvandring i naturens katedral. Ett passivt studium av nordisk tystnad inriktat på botanik, ljus och flöden. I det andlösa finns ingen strävan efter fullkomlighet, bara här och nu. Ljuset verkar på avstånd.