En polyfon sång som flätar samman generationer på en plats. Doireann Ní Ghríofas mästerverk är litteratur om litteratur, litteratur om översättning och en tidlös berättelse om kvinnoliv. För både berättarjaget och läsaren blir Eibhlín Laoghaires klagodikt ett litterärt sanctuarium.
Berättarjaget är poet, trebarnsmamma och mitt i flytten. Bostaden på landet är enkel men de har inte råd att vara högfärdiga. I trakten levde dessutom Eibhlín Laoghaire, en 1700-talspoet vars berömda klagosång begråter mordet av hennes make under kolonialt förtryck och våld.
Med kitteln på elden, handen i degen och barn vid bröstet ilar berättarjaget runt på jakt efter en historisk, litterär kvinnoröst. Hon försöker översätta texten bättre, läsa mellan raderna i gamla brev. Hon söker efter fysiska spår, om så bara skärvor. 1700-talspoeten Eibhlín Laoghaire blir hennes tillflykt och besatthet. Det finns inga spår: Eibhlín Laoghaire är ytterligare en radering ur volymer av manlig text.
Gränserna för tid och plats suddas ut och genljuder genom romanen. ”Kanske vibrerar det förgångna hela tiden inuti nuet, vare sig vi märker av det eller ej”, skriver Ghríofa (s.204).
Möjligen beror töcknet på oxytocinruset och amningen som fortgår ända tills barnet är två och ett halvt år. Berättarjaget uppgår i generationers länkar av moderskap: ”Ibland när jag tvingas att vakna söker jag tröst i att föreställa mig hur ofta detta ögonblick har upprepats inte bara för min egen kropp, utan för andra mödrar om och om och om igen, alltid bestående av samma element – mjölken, modern, barnet, mörkret, mjölken, modern, barnet, mörkret, mjölken, mjölken, mjölken – …” (D.G., s.176)
Språket är särpräglat och så underbart att en känner sig färdig att bränna sina skrivbordsmanus. Prosan är sinnlig med poetiska bilder och rörelse: ”Vätskans brutala tyngd kommer vilt och hastigt, slår upp dörrar utan att knacka, rusar genom privata rum, hittar varje kvarglömt plagg: de som är slitna, illasittande och kasserade. Vattnet ler och gör dem till kroppar med dinglande armar och ben tills det bara är trasor kvar, och sedan bitar av trasor, låter dem dansa och åter dansa tills varenda sliten tråd dras bort ur väften” (s.162-163). Det är suggestiva upprepningar och språk som korsar modaliteter.
Parallellismerna och ask-i-ask-konstruktionen upphör inte att veckla ut sig. Berättarjaget donerar bröstmjölk till en mjölkbank och får själv en prematur. Ett blombud levererar rosor som samtidigt doftar i både berättarjagets hus och i huset där Eibhlín Laoghaire levt.
Jag tycker om regionalismen, banden till jordbrukssamhället. Jag tycker om hyllandet av den irländska berättartraditionen. Jag känner igen mig i amningsscenerna. Jag tycker om kvinnobilden – mariansk eller självisk?- med kärlek till hemmet, vind i lakanen och modersstolthet. Längtan efter ordning och en lugn stund snarare än relationer. Jag gillar det anti-imperalistiska motståndet. Att fortsatt odla jorden och sjunga vidare efter brittisk dominans och kolonialt våld.
Tankarna går till Karolina Ramqvist, till amningsscenerna i Ramqvists Den vita staden (2015), och till författarvardagen och 1500-talskvinnan i Ramqvists Björnkvinnan (2019). Uppräkningen av de många hushålls- och barnabestyren för tankarna till Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen, men här funkar det mycket bättre trots att det tar minst lika mycket plats, kanske pga. Doireann Ní Ghríofas fina språk.
Översättningen är grädden. En del ord är så väl valda att jag misstar dem för nyord, som uppamma: ”…jag är så trött att jag inte kan uppamma tillräcklig beslutsamhet för att vänja av henne.” (s. 178) Kan originaltexten trumfa detta?
Det näst sista kapitlet (15) lider kanske av redovisning av alltför mycket kronologi, om man ska säga något negativt. Ställvis blixtrar det till med naturvetenskap (s.171 till exempel) som sticker ut från resten av prosan. Det hade varit bättre med antingen mer eller mindre.
Eibhlín Dhubh Uí Laoghaire’s klagodikt över sin make, Caoineadh Airt Uí Laoghaire, är ett autentiskt verk och en av få kvinnliga röster som bevarats från 1700-talets Irland. Dikten rör ämnen som våld i hemmet, sexuell frustration, arrangerade äktenskap, äktenskaplig åldersskillnad och brittiskt förtryck. Dikten har kallats en av de största kärleksdikterna på irländska, och handlar om Eibhlín Laoghaires makes våldsamma död 1773. Mordet var kulmen på en flerårig konflikt med offrets prostestantiska granne Abraham Morris under en period av förföljelse av katoliker. Dikten fördes vidare i muntlig tradition under 1700- och 1800-talet, nedtecknades av två olika personer och har översatts otaliga gånger till engelska. Klagosång för Art O´Leary återfinns nedtecknad på originalspråk och i svensk översättning i sista delen av boken.
Titel: Ett spöke i strupen
Författare: Doireann Ní Ghríofa (1981-)
Översättning: Erik Andersson
Översättning “Klagosång för Art O’Leary”: Alan Crozier.
ISBN 9789189105607
Publicerad: Malmö, Rámus, 2023