Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Marlen Haushofers noveller är ultrakorta, en bara två A5-sidor. De mest positiva skildrar relationen mellan människa och djur. Huskatten Milli och hennes snövita kattunge; en ekoxe på en blå matta av förgätmigej som blir muta för att besöka en sjuk vän.
En idealiserad bild av barndomen hos ett diktjag som ställts inför döden, lika öppen och oförberedd som ett barn. Glücks senast översatta poesisamling Trofast och ädel natt är svårare att få grepp om än de tidigare. Med förlusten av sin mor som förmodad katalysator har Glück lämnat byn och blomstermetaforerna, och uttrycker friare den spretighet och det undflyende hennes diktjag hela tiden brottats med.
Trädgårdsmästaren Georg Meister förändrade Europas bild av Japan under slutet av 1600-talet. Som anställd vid Nederländska ostindiska kompaniet reste han vid två tillfällen till ön Dejima i Nagasaki och skrev sedan ”Der orientalisch-indianische Kunst- und Lust-Gärtner“ (1692), där han skildrar de miniatyrträd vi idag kallar bonsai.
Det berättas att en trädgårdsmästare höll en vidsträckt trädgård i förstklassigt skick i väntan på ägarens återkomst. Trädgårdsmästaren fick komplimanger för den fina skötseln, och en besökare frågade när ägaren senast hälsade på. ”För tio år sedan”, svarade trädgårdsmästaren. ”Varför är då trädgården så välskött?” frågade besökaren. ”För att jag väntar på att han ska komma tillbaka”, sa trädgårdsmästaren. ”Här är så fint att man skulle kunna tro att han kommer imorgon”, sa besökaren. Trädgårdsmästaren svarade leende: ”Idag.”
Etel Adnans klassiska roman Sitt Marie-Rose gavs ut 1978 och fick beröm för sin kritiska blick på samhällskulturen under de första åren i inbördeskrigets Libanon. Etel Adnan (1925 – 2021) föddes i Beirut och introducerades på svenska med essäboken I hjärtat av hjärtat av ett annat land (Rámus förlag, 2018) och med poesisamlingen Den arabiska apokalypsen och andra dikter (Smockadoll förlag, 2018). Sitt Marie-Rose är Adnans debutroman.
Ett jordskred ner i diamantgruvorna, där berättelser och leenden är mänsklighetens facklor.
På baren Mamba kulminerar de backanaliska nätterna med Skurkens dans, en kroppens berättelse som är omöjlig att göra nykter. Hawaianska gitarrer, congas, cymbaler, vibrafoner – Fiston Mwanza Mujilas välljudande och dynamiska språk jazzar genom romanen. Mambo är sin egen värld med rikedom som enda värdehierarki.
Att läsa Nádas Slutet på en familjeroman är som att dansa med någon i för högt tempo. Berättelsen rycker fram i alla bemärkelser, mening följer på mening med hänsynslös intensitet, och farten sänks bara när medvetandeströmmen bryts för att berättaren ordagrant ska återge sin farfars sagor och berättelser.
Tre unga människor möts i Stockholm. Hugo vill ha Thora. Hugo vill ha August. Thora har August. Thora har Hugo. Thora och August har alltid varandra. Hugo ger sig av. August får Thora. De får barn. August och barnet målar tillsammans i hans ateljé. Thora känner Hugos doft i barnets kläder. Det har gått lång tid men det gör ändå ont. Det kommer alltid att göra ont.
Jag kände aldrig någon djupare samhörighet med Charles Bukowski, som jag visserligen läste alltför ung. Min huvudet-på-spiken-samhällsskildring var Helen Zahavis En jävla helg (1991) som kom ungefär samtidigt som Michel Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Bådas huvudpersoner bär kniv. Zahavis för att få vara ifred inuti sitt eget skinn. Houellebecqs för att nå ut.
Som i en Linda Montano-performance går huvudpersonen i Ottessa Moshfeghs roman all in med tabletterna. Berättaren är strax över 20, vacker som en modell, ekonomiskt fri och har en Ivy Legue-examen i konstvetenskap. Men hon har nyligen förlorat sina båda föräldrar, som gett henne materiell trygghet men aldrig erbjudit henne någon nära känslomässig relation. Smärtan är outhärdlig.