Helium. Periodiska systemets andra grundämne. Två protoner i ett inert hölje som sällan interagerar med omgivningen. En färglös, luktlös gas oftast förknippad med partyballonger, röstförvrängning och repliker som “Why did I bring helium instead of air?”
Efter romanen Graz är det med förväntan om humor, överraskning och skarpsinne jag sträcker mig efter Bart Moeyaerts tredje poesisamling Helium. Jag hade tänkt läsa TS Eliot men har bestämt mig för att försöka muntra upp mig själv. Så kommer det sig att jag sitter med Bart Moeyaert på min fars dödsbädd och finner att det är just vad titeldikten handlar om.
Ankorna, den bekanta järnvägsstationen, den opålitliga verklighetsupplevelsen. Världen förändras, liksom diktjagets blick på föräldern som skakar av sig den. Poesisamlingen betonar minnen, att finna styrka i den egna historien, att vara del i en progression. Moeyaert varvar barndomsminnen och reflekterar över döden som relationsförändrare och läromästare. Föräldrarnas demens skildras som en färglöshet och ett upplösande, ett kosmiskt sönderfall.
Är du döden och jag bågen? öppnar Moeyaert. Det vuxna barnets fullkomnande blir noden för inte bara livet utan också döden över generationerna. På Youtube kan man se Bart Moeyaert visa upp sitt arbetsrum med en handdocka av Döden som verkar ha en medeltida förlaga. Moeyaert har köpt den i München. Hans förläggare köpte Djävulen.
Moeyaert diktar om himlen som metafysisk plats. Kommer diktjaget också dit en dag? Heliumfyllda vetenskapsballonger kan rymma en fotbollsstadion och lyfta tre ton, står det på NASA:s hemsida. ”Vad jag är utomjordisk. Vad som / tycks mig ännu finare: att far / ger mig ett par vingar i present. / Att mor står framför mig / och säger ´”Överraska oss bara!”” skriver Moeyaert och återkommer till sin besynnerliga idé om generationskedjans transaktion av medel för (meta)fysisk rörelse.
Trösten i heliumets tvåvärdhet. Den minsta ädelgasen, så liten att partiklarna i och runt atomkärnan interagerar med speciell kraft. Mannen och hustrun. Barnet och föräldern. Stigandet tätt, tätt ihop. Diminutivt i universum.
Jag kan inte läsa Bart Moeyaerts poesi för min gamle far. Språket är för modernt, formen oklassicerande, den är fri. Det är först vid andra läsningen jag förstår vad den handlar om. En acceptans för livet som en lång serie misslyckanden samsas med vardag och omöjliga drömmar.
Jag högläser Viktor Rydberg istället och rör honungsvattnen och konjak med en liten silversked. En sked för pappa. Någon läser ”Borta” ur Helium och nickar i samförstånd. Jag känner mig ungdomlig och oändligt gammal.
På Spotify kan man lyssna på Moeyharts egen läsning av några dikter i Helium. Jag hör inrim och främmande språk. Hans egen hemsida beskriver hans språk som förtätat och musikaliskt. I ett efterord av Lisette Keustermans, en av översättarna, får läsaren en bakgrund till Moeyaerts författarskap och till den rika poesitraditionen i Flandern. Moeyaert var stadspoet 2005-06 och trycksaker med hans poesi hängdes på hushållens dörrhandtag.
Moeyhart har 2006 skrivit en essä om översättning och hur böcker genom översättning reser jorden runt. Han skulle ha uppskattat sin Sverigeresa.
Bart Moeyaerts roman Graz finns här.
Titel: Helium
Författare: Bart Moeyaert
Översättning från nederländska: Lisette Keustermans och Eva Runefelt
Efterord: Lisette Keustermans.
ISBN 9789189105461
Publicerad: Malmö, Rámus, 2022
Ref: Moeyaert, B. (2006). Friday’s Tongue: On Language and Translation. Horn Book Magazine, 82(2), 137–144.