Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag hade tänkt göra som huvudpersonen i Kjell Westös roman Tritonus, och lämna denna bloggen i ett taktslag, men när jag läst Thomas Larssons Fyrbåken kände jag att jag behövde skriva för att reda ut min läsning. När jag började blogga tänkte jag att jag ville bygga upp bloggen för att kunna få rec ex, men det kändes inte så belönande som jag föreställt mig, och jag kände mig inte lika fri att varken läsa eller skriva. Dessutom gillar jag att köpa böcker som kulturstöd.
En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.
Efter att jag provat Barbara Cartland (här) ingick jag och Hannele en överenskommelse att jag skulle jämföra med Nora Roberts.
Efter ett misslyckat försök med en historisk roman lyckades jag ta mig igenom Nora Roberts Född ur elden. Den utspelar sig på Irland, där en egensinnig kvinnlig glaskonstnär från landsbygden blir upptäckt av en rik galleriägare från Dublin. Han lanserar hennes konst. Hon slår igenom och blir ekonomiskt solid, och accepterar hans frieri (efter de obligatoriska fnurrorna).
Det jag tycker så mycket om med Petra Hůlová är hur hon skildrar vad jag kategoriskt skulle kalla social misär, men hon fångar karaktärernas upplevelser ur oväntade synvinklar och med bevarat skönhetsseende.
Eskil har kommit från en jordkula med en alkoholiserad far till att bli adopterad av en god bonde som lär honom både Bibeln och konsten att timra. Han får ärva en plätt jord, och genom fint handlag går han från dräng till timmerman när glasbruket Kosta kommer till bygden.
Med katolicism som ett raster där hon grillar sitt eget kött utforskar von Essen en treenighet av kulturellt sanktionerad transcendens: den undergivna sexualiteten, psykoanalysen och katolicismen.
Jag var tveksam till Peter Handke, men Hannele har bjudit på försöksportioner under våren, så jag var tvungen att prova.
I Berättelse om ett liv skriver Handke om sin mors undanträngda liv, som slutade med svår depression och självmord på 1970-talet. Allt börjar i byn där hans morfar, som var timmerman, arrenderade lite åkermark. Det är fattigt. Inflationen slukar drömmarna om att trygga barnens utbildning och bröllopsfest: “Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden.” (PH, s.14). Som Houllebecq formulerar det: “Var inte rädd för lyckan; den finns inte.”
Det är champagnedags när jag har läst ut Jakobsböckerna. Mastodontromanen är väl värd extra ansträngning och erbjuder möjligheten att återupptäcka tankar och erfarenheter från en historisk tid och applicera dem idag.
Olga Tokarczuks Jakobsböckerna är inspirerad av en historisk person, Jacob Frank (ca 1726-1791), en av de mest ökända judiska männen i Europa på sin tid. En beryktad kättare från dåvarande östra Polen (idag Ukraina) som sas idka orgier, krävde blind lydnad av sina följare, och ledde det största judiska avhoppet genom historien 1759. Jakob Frank var – enligt historiska källor – manipulativ, våldsam och grym, och utnyttjade sina följare för materiell vinning [1]. Bra stoff till litteratur, och ingen behöver tvivla på att en Nobelpristagare kan föra pennan. (Förutom Dylan då.)
Visst gör det ont när knoppar brister, och Gidlöfs landar med ett magplask. Kvinnan möter Flickan, som hon försöker skydda och dräpa om vartannat. Romanen verkar utspela sig i ett postapokalyptiskt töcken, en dramatiserad BUP-korridor med ormbunkar och ett reptilakvarium. På randen, bortom all tid. ”En man vänder på huvudet, han ser mig, jag vet vem han är. Han har varit här förut. Jag vill inte vara i hans blickfång.”
Jen Beagins Dammsuga i mörker är uppföljare till Beagins oöversatta debutroman Pretend I’m Dead. Huvudpersonen Mona är nu 28 år och försörjer sig som städare i New Mexico. Hon är kär i Dark och arbetar med låtsaskompisen Terry. Hennes hyresvärd och klienter är excentriska. Mona dras in i ett konstprojekt där hon poserar naken i mer och mer utsatta situationer.