Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag ryser fortfarande när jag läser förstasidan för femtionde gången. Inledningen är genialisk. I tio meningar ryms livet, döden, litteraturen, brutalitet och ömhet. Jag vill nästan inte läsa vidare, det är inte möjligt att trumfa detta. Nästa uppslag är tacknämligt grått, så att läsaren kan dra efter andan.
Jag ger inte upp hoppet om att återknyta till en lite lättsammare läsning. I bibliotekets nyhetshylla hittar jag Familjen Morelli : en gastronomisk feelgoodroman. Maten och vinet lockar.
Ni har sett Ezra Pounds strykningar i manuset till The Wasteland? Det känns som om Lizette Romero Niknamis debutverk De försvunna förpackats som poesi genom att stryka ner en prosatext, plocka bort vissa versaler, prepositioner och skiljetecken, och välja ett tofsigt typsnitt till rubrikerna.
Hela världen är vårt sjukhus, skriver TS Eliot, och Andrzej Tichýs novellsamling har en plats i den litteratur som är vårt sjukhus, där vi får lägga in och vårda vår blick på oss själva och varandra.
Det är spännande att Louise Glück kan läsas på så olika sätt. Ett absurt fackföreningsmöte för lökväxter är en annan tolkning.
Jag hade ett Alien Registration Card när jag bodde i Kyoto. Det visade mitt foto och fingeravtryck, och skulle återlämnas till myndigheterna vid repatriering. Efter ett Sverigebesök betalade jag sanktionsavgift för att få ett ersättningskort. Originalet ligger i en låda i klädkammaren.
Institutioner som släkten och äktenskapet är inte är vad de har varit, och det är då för väl. Inför hans blick av Malou von Sivers är den sista delen i en trilogi om varsin generation.
Jag hade tänkt göra som huvudpersonen i Kjell Westös roman Tritonus, och lämna denna bloggen i ett taktslag, men när jag läst Thomas Larssons Fyrbåken kände jag att jag behövde skriva för att reda ut min läsning. När jag började blogga tänkte jag att jag ville bygga upp bloggen för att kunna få rec ex, men det kändes inte så belönande som jag föreställt mig, och jag kände mig inte lika fri att varken läsa eller skriva. Dessutom gillar jag att köpa böcker som kulturstöd.
En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.
Efter att jag provat Barbara Cartland (här) ingick jag och Hannele en överenskommelse att jag skulle jämföra med Nora Roberts.
Efter ett misslyckat försök med en historisk roman lyckades jag ta mig igenom Nora Roberts Född ur elden. Den utspelar sig på Irland, där en egensinnig kvinnlig glaskonstnär från landsbygden blir upptäckt av en rik galleriägare från Dublin. Han lanserar hennes konst. Hon slår igenom och blir ekonomiskt solid, och accepterar hans frieri (efter de obligatoriska fnurrorna).