Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
En av mina släktingar från Älvdalen avrättades som häxa, genom halshuggning följt av häxbål. Hon var 80 år gammal. Ibland hoppas jag att hon valde bekännelsen för att rädda livet på någon annan, men antagligen var hon lika ångestfull som vem som helst, och hennes död lika meningslös. ”Det stora oväsendet” kallas den värsta fasen i de svenska häxprocesserna, som började 1668.
Jag hade förväntat mig något alldeles extra av den här författaren, och det får jag. Det är som att bli mulad med ord: kontaktytorna som återstår för att förmedla allas våra parallella ensamheter. Läsupplevelsen alternerar mellan serieorgasmer av litterärt välbehag och att borra sig igenom rullstensås efter rullstensås.
Hermann Eischler driver ett anrikt apotek i Graz. När hans rigide far överlämnar rörelsen är sonen väl förberedd. Han kan hundgörat med apoteksberedningar. Han har observerat beteendemönster för kundmöten och lyssnar på deras berättelser. Hermann kan dra ner mungiporna för att få tyst på en pladdrig kund, och stjälpa ur sig hummanden och fraser. Han går runt i Graz med händerna på ryggen.
Mitt barn är en långdikt om vardagslivet som förstagångsförälder i Köpenhamn. Om förlossning och föräldraskap, det underbara och efterlängtade, som samtidigt tär på relationen till en själv och andra.
Omslagets H är lika sirligt dekorerad som prosan inuti. En historisk roman om förlagan till Shakespeares Hamlet, en pojke med hår som spunnet guld, duktig i skolan. Odödliggjord i dramat vid en ålder han inte hann uppnå, eftersom pesten tog honom. Hamnet är förstfödd tvilling, så lik sin syster att han kunnat byta plats med henne: ”Det är som en spegel, hade han sagt. Eller som om de var samma person, kluven mitt itu.”
Jag föll för titeln, Nattavaara. En småort i svenska Tornedalen, tre mil från byn där mina föräldrar träffades. Pappa sökte sig dit för alla lönepåslag: glesbygdstillägg och kallortstillägg. Jag har hört om vintern och sinnelaget. När jag börjar läsa Nattavaara förväntar jag mig mörker.
Livet efter dig berättar om 28-åriga Louisa Clark, brittisk arbetarklass utan formella meriter och driv, och egensinnig klädsmak. Hon bor kvar hemma och bidrar till familjens försörjning genom sitt caféjobb, när det mysiga lilla caféet slår igen.
Efter en prolog i Sandviken år 2000, där huvudpersonen Nora får en plågsam hennatatuering, får läsaren följa med tillbaka till hennes uppväxt i Somalia. Läkardottern Nora är uppvuxen i ett vackert hus i Mogadishu, och var stadens bästa gymnasielärare när kriget kom.
Sällan är en djärvt experimentell roman så lättläst, varm och vansinnigt underbar som Agustín Fernández Mallos Nocilla dream. Romanen är löst sammanhållen kring en poppel som håller döden stången i Nevadaöknen utmed väg US50. Poppeln är ett skoträd – en vuxenvariant av ett nappträd – och har sett mänsklighetens alla problem: våld, trolöshet, egoism, miljöförstöring, korruption, migration, vetenskap och hunger. Den kan bara sträcka rötterna mot vattenådern.
Jag plockade med I rörelse från bokhandeln för det fina omslaget i blått och guld. Innanför pärmarna kontrasterar den högtidliga traditionen mot det profana, proletära, politiska. Athena Farrokzad svarar på Europas och Sveriges kulturarv: