Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Poeten Theis Ørntofts första roman Solar kallas “ekoroman”. Strukturen påminner om innehållsförteckningen i Greg Garrards Ecocriticism. Huvudkaraktären Theis slår fast den danska medborgarens position i sin ö av social och teknologisk trygghet. Han företar en pastoral vandring genom det danska landskapet. På boplatsen i förorten utforskar han tvåsamhet och dataspel.
Ibland blir jag trött på mitt pretentiösa läsande av verk vars kvaliteter säkert passerar högt över mitt lockiga huvud. När allt ändå vänds på ända tänkte jag ge romance en ny chans. Barbara Cartland, drottningen av romance, har skrivit över 700 böcker. Jag har läst Helgonet och syndaren.
Det ska vara april 2020 för att lyssna på röster ur så otvättade munnar. 2020, detta nådens år då vi alla ska prövas av döden. Kanske är klasskampen och de fackliga miljöerna lite mer universella när till och med läkarna på produktionsgolvet funderar på om det är värt att dö i tjänst för en arbetsgivare som inte vill betala för att lagerhålla skyddsutrustning.
Sara Sofia är 38 år och lever ett strävsamt liv i en enkel stuga, när tillvaron vänds upp och ner av ett storslaget nybygge vid tomtgränsen. Ogifta Hulda Serafia slår sig ner i den lilla byn i Västerbotten och etablerar sig som bröllopsfotograf. Trots sparsam kontakt blir den kvinnliga fotografen sinnebilden för en annan sorts liv. Sara Sofia säger upp sig från sitt tunga arbete som fuspiga och vågar prova vingarna, så långt de kan sträckas under nittonhundratalets första hälft.
Kan jag blogga om Emily Berrys diktsamling nu? Den inleds med ett Freudcitat, kliniskt och oempatiskt, om en mors död, och jag känner att jag vill skriva ut såna där solidaritetspiller till Freud som den kastilianske läkaren pratade om på Facebook, gigantiska stolpiller, en hel burk.
Berättarjaget i Mjölkbudet är 17, snart 18, och bor i en no-go-zon i en förkonstlad stad. Det är 1970-tal och staden är delad i ”vår sida” och ”andra sidan vägen”. Statsmakten kommer från landet ”på andra sidan vattnet” (Irländska sjön, får man förmoda), och mot dem kämpar Förkastarna. Idealisterna har efterträtts av stridstuppar som lever gängliv och har groupies. Förkastarna har stöd i civilsamhället, men vissa tycker att priset för striden är för högt. Kvinnokollektivet – vars skydd de är beroende av – håller de militanta i schack med civilt motstånd.
Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.
Stridbare David Eberhards Hur barnen tog makten läser jag med jämna mellanrum, fortfarande utan att förstå hur det gick till. Eberhard var okänd för mig fram till Anna Odells olyckliga installation 2009, då Eberhard skrev att i DN att ”Hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb.”
Enrique Vila-Matas har kokat ihop en riktig skröna om shandyisterna – ett hemligt sällskap för de främsta ungkarlar som skriver litteratur. En av deras medlemmar, den dadaistiska poeten Jaques Rigaut, har genomfört det oöverträffade självmordet, efter ett misslyckat försök att avstyra pöbeln från att efterapa New Yorks unge Werther.
Shinrin-yoku : The Japanese Way of Forest Bathing for Health and Relaxation är skriven av professor Yoshifumi Miyazaki, som har forskat på skogsterapi i Japan i trettio år. Termen “skogsbad” lanserades på 1980-talet och är en form av ekoterapi där människan går ut i skogen för att göra ingenting. Jogging, poddlyssning och korvgrillning är verboten.