Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Ararat är berget där Noaks ark strandade efter att Gud dränkt hela världen i sin vrede. Kanske är det till Bibeln en får gå för att hitta motstycke till persongalleri, snarstuckenhet och drama för Louise Glücks senaste diktsamling. Glücks Ararat karaktäriseras av ett mörkt, poetiskt raseri som rinner ut över den religiösa, samhälleliga, universella konstruktionen att familjen är större än sina delar.
Framsidan visar en tom anslagstavla. Tankarna går till Strindberg. Senare förstår jag att det är ett privat foto av den dödas vägg. Jag återkommer till baksidan.
Mina föräldrar lämnade nyligen över min brevsamling från åren jag bodde hemma. Jag kunde förstås bara läsa svarsbreven, och minnas att brev var en form vi använde för att experimentera, språkligt och socialt. Det mesta var i bästa fall charmigt och banalt, men i samlingen fanns också några riktiga pärlor: förseglade brev jag aldrig hade postat, försöksballonger så melodramatiska att till och med mitt tonårs-jag insett att de inte skulle flyga.
Någonstans där börjar Sharlene Teos debutroman Ponti.
Jag älskar den här romanen. Älskar. Huvudpersonen tar en promenad i vår huvudstad á la Leopold Bloom, men det är bara en täckmantel för romanens verkliga händelse, där orden rör sig genom texten, över dimensionerna. Används ordet däven ens i skrift längre? Jag måste ha sett det förut eftersom jag känner igen det.
Efter att jag läst Hej då saker har jag inom ett dygn slängt lite köksprylar, några böcker, och tagit med barnen på bio. Det som överraskar mest i den japanske minimalisten Sasakis verk är det direkt uppmanande tilltalet: Kasta nånting nu. Kasta sådant ni har bara för att framstå som coola. Ut med förvaringsmöblerna! Använd auktioner för att ta en sista titt på era saker.
Jag tycker bättre om Karolina Ramqvists Björnkvinnan efteråt. Dokumentärromanspåret är magnifikt och skildras med närvaro och schwung: en 1500-talskvinna, Marguerite de Navarre, följer med på en expedition och blir under förevändning av okyskhet strandsatt på en öde ö, tillsammans med sin lutspelande älskare (dukar under) och sin kammarjungfru (skjuter björn).
Den tunna isen är en roman skriven i askan efter ett förödande kärleksförhållande. Huvudpersonen Lena – läkare, författare och dokumentärfilmare i medelåldern – träffar Nicki, som snart finner sig ha en svårt sjuk son. De inleder ett distansförhållande och vad Lena kallar intimitetsdansen: rörelsen mellan avståndstagande och närhetslängtan. Pas de deux är svårt när två har bagage att balansera.
Annie Dillard är min nya författarkärlek, och om den kristna julen handlar om att jorden besjälas genom människoblivandet kunde essän Grunden den heliga vara passande läsning.
Vanvördigt uttryckt undersöker författaren askesen i en enkel stuga och drabbas av lappsjuka. Dagarna inleds med andakt över de döda kropparna i ett spindelnät i hörnet bakom toaletten.
Enrique Vila-Matas metafiktiva essä-roman Man kommer aldrig ifrån Paris beskriver en ung Vila-Matas-liknande författare i Paris på 1970-talet, där han hyr en vindskupa av Marguarite Duras och lever bohemliv i ungdomligt svårmod. Han skriver på en roman som ska ta livet av alla som läser den. Trots sin föresats är den unge mannen både harmlös och hjälplös. På sidan 233 i romanen har kan kommit till manusets sidan tre. Behöver jag nämna att han är dålig i sängen?
“I think a future flight should include a poet, a priest and a philosopher”, sa Apollo 11 astronauten Michael Collins i en intervju 1973. Detta synsätt inspirerade Expedition Svalbard 2011 (här), och Annie Dillards essäer är ett lysande exempel på hur en poet och författare kan fördjupa den mänskliga upplevelsen.