Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Niklas Qvarnströms roman Turba utspelar sig i Malmö före dess postindustriella epok. Före Västra hamnen och Öresundsbron. Unga kulturarbetare 1993 fyndar på antikvariat och ekiperar sig på Myrorna. Någon kämpar med sin roman, en annan med hungern. Som i Röda rummet.
Som liten såg han alla barnförbjudna skräckfilmer, och det tog han inte skada av, skriver författaren till American Psycho i sin nyutgivna essäbok White.
Jag läste mycket Bret Easton Ellis när jag var 20-nånting. Inte American Psycho då, som jag tog mig an sist, men jag älskade The Rules of Attraction, som börjar mitt i en mening och berättas av flera karaktärer i första person. Den utspelar sig på campus där alla är promiskuösa, ingen blir kär, och den som är skyddslös dör medan de andra skrattar. Ellis fångar det ytliga studentlivet i sin tomhet och ensamhet.
Jag tipsades av Helena på Kulturkollo om fackboken Drottningsylt, där Josefin Johansson går igenom svenska regentlängden på spinnsidan, med stor humor och ungdomligt språk. Jonna Björnstjerna har gjort underbara illustrationer. Lämplig för läsålder 9-12 år, men även 70-talisterna och 70-plussarna uppskattade den.
Det är inte lätt att blogga om ryska poeten Maria Stepanovas roman. Minnen av minnet är massiv och liknar inte mycket annat. Tegelstenen slår ner i semestern som en ny älskare, charmerande men evigt pockande på information och jämförelser, omprövningar och kalibrering. Till och med barndomens tillrättalagda läsning av Anne Frank punkteras, liksom i förbifarten.
När en trodde att reseguiden som genre var död och ersatt av internet kommer den här hybridformen. Några av våra vassaste skribenter har varit med och sammanställt en smakmeny om en stad, lika gångbar på hemmaplan. Jag läser halva Karavan Puls – Wien i en lånad trädgård på Männertreugasse medan fyraåringen gräver igenom sandlådan på jakt efter vattnet han tidigare hällt i.
Som att klä av sig naken och drapera sig med brännmaneter. Upplevelsen är speciell.
Jag var tvungen att stänga av ljudupptagningen när Ola Juléns poesisamling Orissa presenterades i Örnen och Kråkans podd. Det hjälpte inte med en svettig kerub snusandes mot kinden. Jag kände mig alldeles tom.
Revolutionsskrivarna handlar om tre kvinnliga skribenter i Kairo, vars livsöden korsas. Kaukab är en medelmåttlig skribent men behärskar till fullo det sociala spelet. Hon belönas med statligt pris, prestige och en stark position i tidningshuset. Den begåvade och idealistiska journalisten Fuada drömmer om att bli en stor skönlitterär författare, och redigerar Kaukabs artiklar till läsbarhet. Den Stora Författaren Badria al-Bahrawi ger Fuada professionella råd om att inte blint följa samma idealistiska väg som hon själv har gjort. Priset för det fria skrivandet är högt.
Olivia Laing mixar elegant genrer och gör sin egen cocktail av memoar, författarbiografi, reseberättelse, litteraturkritik och populärvetenskap. Laing har valt att fokusera på sex manliga nordamerikanska författare från 1920-talet, för att det inte ska bli för personligt. Hon är själv uppvuxen i ett alkoholisthem. Utan att romantisera eller fördöma skriver hon om alkohol och författarskap hos F. Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Tennessee Williams och John Cheever med flera. Laing citerar (2013) Lewis Hydes essä Alcohol and Poetry: Fyra av sex av USA:s Nobelpristagare i litteratur var alkoholister. Och ungefär hälften av dem tog livet av sig.
“C’est le fruit” , säger Catherine Deneuves karaktär plantageägarinnan i filmen Indochine. Det är frukten och de utvecklade smaklökarna, förklarar hon, som är skillnaden mellan hög och låg.
Huvudkaraktären i Paul Beattys fjärde roman Svikaren är bonde och växtförädlare. Han växer upp på en bondgård insprängd i det svarta gettot Dickens i Los Angeles. Hans pappa, en ensamstående beteendevetare, gör sitt yttersta för att ge sitt barn ett gott liv. När det står klart att sonen inte har någon intellektuell håg får han ägna sig åt jordbruket, inklusive bomullsplockning.
Jag har en dröm om att checka in på Waldhotel Davos. Jag ska läsa Thomas Manns Bergtagen iförd morgonrock, leva på rumservice och inte lämna sängen förrän boken är slut. Det närmsta decenniet låter det sig inte göras eftersom barnen är för små. Men jag kan läsa Nádas Fotograferingens vackra historia som utspelar sig på ett sanatorium kring sekelskiftet.