Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
En islykta från den yttersta utposten. Varlam Sjalamovs litterära skildring av livet som straffånge i lägervärlden under Stalins terror är ett svidande, svindlande verk.
I mitt förra liv fick jag underkänt på en gradering. Jag hade varit skadad och inte kunnat träna, men gick ändå upp. Tillfällena kom inte ofta. Jag hade köpt en ny hakama, och hade min nya, fina gi. När jag med tårar i ögonen läste resultatet tänkte jag: ”Jag som var så fin.”
Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.
En ung kvinna flyttar till en by i Norrlands inland för att bli sambo, men förhållandet rämnar redan i flyttbilen. Hon blir kvar som inneboende, tar jobb på ICA och lever en monoton tillvaro med TV, deckare, och begränsat umgänge. Naturen finns där som kuliss, otillgänglig utan specialkunskaper. Mörkret och kylan brer ut sig i majestät, sommarljuset är outhärdligt. TV:n lämnas på för att överrösta tystnaden.
I Merete Pryds Helles Folkets skönhet får läsaren följa Marie från barndomen i lantliga Langenland på 1930-talet. I mörk, naturalistisk ton skildras en uppväxt i fattigdom, med tungt hushållsarbete, fysiskt och sexuellt våld och hård social kontroll. Efter andra världskriget förlovar hon sig med Otto. De flyttar till Köpenhamn där hon jobbar på fabrik och Otto läser till ingenjör. Marie får en smakbit av ett annat liv.
Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.
En gyllene livmoder framför ett pastoralt bergslandskap, med regnbåge och allt. Den stiliserade figuren på skyddsomslaget får mig att tänka på ett kohuvud. Min huskonstnär säger att proportionerna är en get, eller fårskalles. Kanske är det skalpen från vilken Medeas gyllene pläd kommer. Klart är i alla fall att Johanna Frid skriver gudomligt.
Jag vägrar läsa baksidestexter i förväg och uppskattar placeringen av översättaren Kennet Klemens efterord. I bilden jag själv skapar av Marguerite Duras sista verk Det är allt kommer därför insikten om döden efter hand.
Det är inte ofta jag skiftar åsikt om en roman mitt i läsningen, men Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen börjar stilsäkert och lyfter verkligen efter hand. Romanen utspelar sig i Stockholm, och kretsar kring en pappa som sliter under föräldraledigheten med en ettåring och en fyraåring. Han får besök av sin vuxna pappa – en man med vitt skilda referensramar, som regelbundet återvänder till Sverige och bor i sonens arbetslokal.
Tema läskigheter på Lyrans Noblesser idag. Jag är en riktig hare när det gäller skräck, och kurar hellre ihop mig i soffan med typ Tove Janssons Trollvinter.