Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
I “Aska i munnen” målar Brenda Navarro upp en mörk och skakande berättelse om en ung kvinna som äger sin oförsonliga vrede. Hennes liv präglas av migration och förlust. Berättaren har vuxit upp i Mexico City hos morföräldrarna och har tagit hand om lillebror Diego medan deras mor har varit migrantarbetare i Madrid.
Släkten Stjärne med rötter i Stockholm och Uppsala bär på sin historia. Om somrarna badar barnen vid Panic Beach, en mystisk plats vars exakta läge förblir oklart, om den finns bortom det metafysiska. Stranden har periodvis dramatiska tidvattenförändringar som antyder en plats utanför Sveriges gränser. Där står tallar som vid Vätterstranden i ”Hunter i Huskvarna”, och i närheten finns ett pensionat. Man kan lifta dit.
Jag tvekade att återvända till Per Hagmans författarskap. Jag läste många av Hagmans romaner innan jag blev den jag är idag. De tidiga verken där berättaren rör sig i klubblivet och i glamourösa miljöer. Jag förbryllades över hur sex kan vara fjäderlätt. Att det kunde användas som ett sätt att försörja sig, som hållpojke på Rivieran, medan berättaren trängtade efter något helt annat. Förbjudet, trasigt, prepubertalt. Och även om barhäng och tillfälliga relationer kan fungera som flyktmekanismer för att undvika att konfrontera smärta och ensamhet var det inte så det var i Hagman-världen. Baren och festen kunde vara ett hem. En famn, skriver Hagman idag.
Vi läste “Den vita boken” i min bokcirkel våren 2020, men jag bloggade aldrig. Nu har jag grävt fram min ofärdiga text:
“Den vita boken” av Han Kang är en sorgebok som utforskar förlusten av en död storasyster, som bara levde några timmar. Berättarens far begravde henne i bergen bakom huset.
Vi läser Erik Olsson och Catharina Grönqvist Olssons kontroversiella bok “Den mjuka staten” i min bokcirkel. Vi är en troligen ganska vanlig bokcirkel: idel kvinnor med framgångsrika karriärer och jätteroliga jobb. Boken verkar utspela sig i en annan verklighet än det Sverige jag känner till. Författarna hävdar att “…många kvinnor, troligen de flesta, inte är så intresserade av en prestationsbaserad karriär, utan snarare av den inkomst och de sociala kontakter som arbetet för med sig”.
Cecilia Hanssons åttonde (under)verk är en essäroman om livet, döden, Kafka, litteratur och tuberkulos. En egensinnig blandform jag blir alltmer förtjust i ju mer jag läser.
Han lever under enkla materiella förhållanden i en by på Jamaica. Han är någon som respekteras. Hon är 27 och de har träffats periodvis över fyra år. Nu vaknar de under ett gungande myggnät den sista dagen av sin gemensamma historia. Husödlorna observerar dem från taket.
Den katalanske författaren Enrique Vila-Matas väver en dråplig litterär väv i “Bartleby & Co”, en intellektuell berg- och dalbana genom författarskapets skuggsida. Med Herman Melvilles ikoniska novell “Bartleby, the Scrivener” från 1853 som utgångspunkt utforskar Vila-Matas det han kallar “Bartleby-syndromet” – författares ovilja att skriva.
Helga älskar sin make, den äldre prästen Gregorius, som är varm och seende. Trots att kärlekslivet är fint saknar de barn. Helgas faster är jordemor och föreslår en utomäktenskaplig affär för att lösa barnlösheten. Klas Recke har passande utseende. Han är diskret och rutinerad. Men Helga blir inte gravid och vänder sig till doktor Glas. Vägen är kantad med goda intentioner.
Jag fick praoplats på Skara Semin på högstadiet. Jag skulle ha stövlar, oömma kläder och matlåda. På morgonen tog vi ut frysta spermieprov ur en stor tank enligt böndernas beställning. Sen körde vi runt på bondgårdarna med vår kvävetermos och inseminerade kor. I ladugårdarna hängde planscher på avelstjurarna, blanka och muskulösa. Det var en avvägning av kvalitet och spermiernas prisklasser. Veterinären stoppade in hela armen i kon för att undersöka henne, sen gjordes sprutan iordning. Vi tog också prov på ensilage, det var 1980-tal och nytt med vita sockerbitar. Med en handdriven spiralformad borr tog man ut en plugg som skickades på analys för mjölksyrebakterier. Jag borrade.