Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Jag blir hänförd av Asli Erdoğans förtätade, poetiska prosa. Varje mening är ett universum, varje ord och bild omsorgsfullt frammejslad ur livets skavande sand. Pärla efter pärla reflekterar människans förbryllande, ja obegripliga livsvillkor. En kärlekssorg till livet.
Om en inte gillar Chingonyis poetiska stil kan en bara bläddra några sidor. Det är en spretig kollektion av prosalyrik, en halv typ sonettkrans (hatten av för översättaren!), urban nyenkelhet, klassiskt språklig poesi, listor. Det påminner mig om när jag vågade skicka in en dikt till ett förlag som bad mig skicka mer. Jag hade inget så jag skickade min studieportfölj. Kayo Chingonyis förläggare måste ha pressat honom på en uppföljare till Kumukanda. Heder åt hen.
Monika har en lovande karriär vid Stockholms universitet. Hon bor med sin katt Stina Jankell och är extramamma/storasyster åt Texas, en tonåring i samma trappuppgång. Monika är inne på sitt sista försök att bli gravid. Hon har lärt sig att hantera gråten.
Berättaren växer upp i huset bredvid Frida Kahlos i Mexico City på 1960-talet. Hon är den enda flicka på fyrtio år som har blivit utkastad från flickscouterna i Mexico. Hon är elva.
Flera studier visar att människor generellt mår bättre utan att ha barn. Framförallt hemmaboende barn påverkar välbefinnandet negativt. Det gäller särskilt kvinnor, ensamstående och hushåll med socioekonomiska problem.
I Édouard Louis självbiografiska En kvinnas frigörelse är mammas nye man alkoholist och förstör familjens ekonomi. Tre barn blir fem när hon blir oplanerat gravid och maken förkastar hennes önskan om abort. Det är ett liv av våld, hunger och ensamhet. Till slut kastar hon ut maken, får hjälp av socialen med bostad, uppfostrar de två yngsta själv och tar sig ut i arbetslivet.
Ett secondhandfynd: en memoar av en svensk främlingslegionär som stred i Nordafrikas ökentrakter på 1930- och 1940-talet. Jag fastnade för beskrivningarna av törsten. Vettlösa vandringar med alltför litet vatten, bortom vad människokroppen förmår. Varje legionär har två vattenflaskor om två liter, och ena ska överlämnas till köket för matlagning vid dagsetappens slut. Lämnas inte vattenflaskan får han ingen lagad mat. Marschera eller dö, lyder ett av legionens valspråk. 38 döda räknar de ett uppdrag, oräknat legionärer som rymt i öknen. Främlingslegionen framstår som ett Squid Game på franska med de de extrema längder människor kan gå till för att fly från fattigdom, fred- och rotlöshet.
Drabbad av historisk besatthet? Karolina Ramqvist tar med sig småttingarna till Paris och skriver Björnkvinnan. Doireann Ní Ghríofas poet kuskar runt på landet i Ett spöke i strupen. Tova Gerge är mera långtgående. Hon läser, skriver och vrider sig. Gerge tolkar Shakespeares sonetter på svenska fastän uppgiften är omöjlig. De kan ännu både läsas och förstås i original.
Schweiziska författaren Fleur Jaeggy är känd för sina mörka, intensiva verk. Störda karaktärer med perfekta knappar och kragar plågas av isolering, alienation och ensamhet i kalla, kusliga miljöer. Några verkar (pre)psykotiska eller hämtade ur klassisk skräck.
Lea och Alice delar lägenhet i Brooklyn. Lea är uppväxt som ensambarn i ett akademikerhem i Europa med privilegier, utbildning och socialt ansvar. Alice har haft det svårare. New York är sommarhett, Lea och Alice är unga och odödliga, alkoholen flödar. Livet är fest och budget, men också naivitet och brist på erfarenhet och övertygelsen om att man kan göra vad som helst utan att behöva bekymra sig om konsekvenserna.
Ett obligatoriskt inslag i semesterläsningen är en avrostningsbok på franska. Det blev La voie française av Bruno le Maire som jag plockade upp under mellanlandning på Paris-Charles de Gaulle. Jag gillar designen och att språknivån är begriplig. Den sjuder av fransk storvulenhet.