Marguerite Yourcenar, född 1903 med silversked och säkert utsökt brysselsk spets i vaggan, var ledamot av Franska akademien och det märks. Prosan bär på just den föreställning man har om akademier: en lite gammaldags värdighet i en anda av smak, konversation och litterär finess, där tänkaren är lika mycket mondän aktör som intellektuell. Författarens berättarjag drar inte uppmärksamheten till sig utan håller sig anspråkslöst i skuggan med vetskap att den kristallklara blicken och sättet berättelsen levereras säger allt som behövs.

Moses i vassen kan ses som en adoptionsberättelse. Hans mor lämnar honom i en korg i Nilen för att rädda honom från faraos dödsdekret. När faraos dotter hittar baby Moses får han växa upp som barn i faraos hus, i en ny familj, klass och kultur. Han uppfostras till egyptisk aristokrat. Moses dubbla tillhörighet blir en drivkraft när han senare identifierar sig med israeliterna och återvänder till ”sitt” folk. I berättelsen leder han slavfolket ut ur Egypten med faraos soldater tätt efter. De irrar runt i öknen i 40 år, bärandes på förbundsarken med sina stenhårda regler. Det var inte alla som var glada.

Det dröjer många år innan en sådan rad felfria pärlor blir samlad. Intervjuboken Den sanna platsen av Annie Ernaux, baserad på Michelle Portes dokumentär från 2013, är en riktig skatt. Porte, som tidigare skapat vackra filmer om Virginia Woolf och Marguerite Duras, bad om att få filma Ernaux på platserna där hon vuxit upp och i hennes nuvarande hem. Boken är en transkription av deras samtal, där talets förmenta omedelbarhet ger språket en intim närvaro.​

Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”

Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.

En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.

Att läsa Isabella Nilssons hundra aforismer är som att kastas genom en polkagrismangel, varv efter varv. Det är lovande, livsvillkoren är bedrövliga, allt söker rätt ord, språklekarna krasar mot mörkret. När du till slut släpps ut – uppstyckad på perstorpsplattan, svalnad till en skärva – har dina illusioner omformats till en silkeslen paradox: en hård karamell med sprickor av ljus, redo att bjudas vidare. Jag ska vara en läsare.

Sista gången min gamle far stod på benen var när han oväntat reste sig ur rullstolen för trosbekännelsen. Religionen formar oss. Uppvuxen i bibelbältet med barndomsvänner i de många frikyrkorna känner jag igen miljöer med bön, suktan, neonljus och sång. En varm famn där du också kan bli kontrollerad, kuvad och kvävd. Men det är inte hamnen som är huvudmotivet i Johanna Larssons verk. Det är skriftens och språkets makt.

Jag var på jakt efter en keps i kamouflagefärg och Ellerströms Sapfo-keps säljs med verk av Audre Lorde. Audre Lourde föddes i New York på 1930-talet och var en frihetskämpe för svart feminism och HBTQ-rättigheter. Politisk poesi misslyckas ofta eftersom budskapet överskuggar konsten, men Audre Lordes verk är ett undantag. Åh, vilken poesi!