Adrienne Richs Atlas över en invecklad värld är konceptuellt som Simon and Garfunkels 7 O’Clock News/Silent Night från 1966 med sina två kontrasterande inspelningar.

Den vackra jorden. Grönsakslandet, det enkla huset med bruksföremål. Sommarängen, utflykten till stranden. Stjärnhimlen och vattenmassorna.  

Och så, på ett personligt plan, människors ullstrumpsgång över jorden: miljöförstöringen, klassamhället, könsrollerna, exilen, flykten, våldet, förintelsen.

Niklas Qvarnströms roman Turba utspelar sig i Malmö före dess postindustriella epok. Före Västra hamnen och Öresundsbron. Unga kulturarbetare 1993 fyndar på antikvariat och ekiperar sig på Myrorna. Någon kämpar med sin roman, en annan med hungern. Som i Röda rummet.

Duras bok, som sammanställer krönikor hon skrev för Libération 1980, börjar på stranden i Normandie. Den börjar där Yann Andréa Steiner slutar: barnen, Hôtel Roches Noir, raden av oljetankrar vid Antifer.

Jag ville först inte ta till mig diktsamlingen på temat Alzheimers. Den fick stå till sig i bokhyllan. Alzheimers är en ovälkommen gäst vid vårt bord.

Men det är ett smakfullt, ömsint verk jag möter i Maria Seisenbachers fjärde diktsamling, den första översatt till svenska. En mor är sjuk, språket har förändrats. Kroppen har åldrats, men händerna griper, ibland krampaktigt. Almanackan faller sönder.

Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.

Jag brukar kokettera med min breda okunskap i litteratur. När jag skulle uppdatera mig inför Hanna Hallgrens nyutgivna Vinterresan kom jag hem med Sanna Hartnors Hamnen. Jag har tagit fel på Dockhaveri och Smockadoll. Och när jag beställer hem Anteckningsbok av H.P. Lovecraft, veckans bok förlaget Ellerströms erbjuder till vrakpris,  så tänker jag att Lovecraft är, tja, romantiker. Det hörs väl på namnet? (*)

Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.