Det börjar oskyldigt med några fröpåsar och en hacka från maken. Men snart öppnar sig något större i Kincaids text.

Två bröder överlever familjens självmordspakt. Deras morbror för dem till ett torn, bekant från barndomen, för att skydda dem från omvärlden och samhällets hot om institutionalisering. De hålls isolerade. Brodern Walter är sjuk och måste ofta uppsöka en internmedicinare i staden, där han spänns fast i en epileptikerstol. Men Walter är bortom räddning, och snart är berättarjaget K. ensam kvar. Han förs vidare till ännu ett slags hermitage, djupt inne i skogsvaktarnas marker. Ett filosofiskt och existentiellt laboratorium.

I “Aska i munnen” målar Brenda Navarro upp en mörk och skakande berättelse om en ung kvinna som äger sin oförsonliga vrede. Hennes liv präglas av migration och förlust. Berättaren har vuxit upp i Mexico City hos morföräldrarna och har tagit hand om lillebror Diego medan deras mor har varit migrantarbetare i Madrid.

Den katalanske författaren Enrique Vila-Matas väver en dråplig litterär väv i “Bartleby & Co”, en intellektuell berg- och dalbana genom författarskapets skuggsida. Med Herman Melvilles ikoniska novell “Bartleby, the Scrivener” från 1853 som utgångspunkt utforskar Vila-Matas det han kallar “Bartleby-syndromet” – författares ovilja att skriva.

Nakba, ”Den stora katastrofen”, är flykten och fördrivningen av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel 1948. Minnesdagen firas den 15 maj. I den andra halvan av Adania Shiblis roman En oansenlig detalj skildras nakba som ett kontinuerligt, pågående övergrepp. En journalist åker runt i en vit personbil med 1948 års och samtidens kartor i händerna. Hon förtvivlas över hur landskapet och byarna ytterligare trängts undan och ersatts av en ny typ av bebyggelse.  

Det är en berättelse vi hört förut, och som är ständigt ny, om våld och fattigdom. Om barn som föds, lever och dör i ett kaotiskt, nästan laglöst land. Om kloka kvinnor och bristande kvinnohälsa. Häxan som en smutsig, ful, bestialisk varelse i ett hus fullt av skräp, som skadar ofödda barn. Socialarbetare som skuldbelägger offren. Föräldrar som inte orkar eller kan. Män som driver runt och inte verkar se sin roll i våldspiralen. Och knarket, knarket, knarket.

”Tapperhet börjar med att hålla tillbaka tårarna”, säger tioåriga Jas som är näst yngst i barnaskaran på en holländsk bondgård. Familjen tillhör en sektliknande reformert kyrka. Jas kännetecknas av sin röda jacka, som hon inte tar av sig ens inomhus – en form av motstånd, säger hon själv. Hennes älskade kanin Dieuwertje är hotad. Det är Jas som berättar historien om hur familjen förberett julfirandet när storebror Matthies går genom isen på en skridskotur. När Matthies dör bärs all glädje ut.

Enrique Vila-Matas metafiktiva essä-roman Man kommer aldrig ifrån Paris beskriver en ung Vila-Matas-liknande författare i Paris på 1970-talet, där han hyr en vindskupa av Marguarite Duras och lever bohemliv i ungdomligt svårmod. Han skriver på en roman som ska ta livet av alla som läser den. Trots sin föresats är den unge mannen både harmlös och hjälplös. På sidan 233 i romanen har kan kommit till manusets sidan tre. Behöver jag nämna att han är dålig i sängen?

Copacabana i Rio. Trottoarer och portvakter. Badrum, hetta, sol och hav. I João Paulo Cuencas debutroman möts ett manligt berättarjag, kvinnan Carmen och mannen Alberto i en lek där korten blandas på ett sätt jag inte sett förut. Den avklädda drottningen är kung.