Jag har haft semester i flera timmar och har klämt 100 sidor i vad jag trodde var en ambitiös feel good-roman vi har som bokklubbsbok.
Linda Olssons Hamilton Beach verkar vara en brevroman på temat förlust. Den är tillrättalagd och ljussatt som ett instagramkonto, och när jag trodde att jag hade fått grepp om de viktigaste karaktärerna dök det upp fler. Det verkar alltid finnas en enkel och smakfull plats att vara sorgsen vid.
Jag kanske borde läsa klart Eilieen Myles istället. Eller Olivia Laings The Trip to Echo Spring: On Writers and Drinking. Jag köpte den på Nordirland för två år sedan, när vi lunchade på puben varje dag, medan tvååringen försökte kasta kritor på gästerna.
Ett mer alarmerande problem är att kaffebönorna är slut. Ska jag dricka te hela dagen eller pallra mig iväg till ICA?
Min huskonstnär har drabbats av sommarförkylning och har bäddat ner sig i sängen med Muminpappans memoarer. ”Jag mår asigt, sa pappan. Men det gör detsamma. Just nu är det mycket viktigt att du intresserar dig för min spårvagn av sjöskum,” skrattar han hest.
Det blir nog jag som får pallra mig iväg efter kaffe.
ISBN 9789173379878; ISBN 91-501-0477-2