Jag samköpte Till bords med Proust (Bonniers, 1992) på Bokbörsen, en mycket vacker soffbordsbok. Efter en vabdag, där jag desperat försökt läsa klart Sharlene Teos Ponti, inspirerades jag att initiera fyraåringen för madeleinekakor. Vi köpte en silikonform för ett par år sedan. Vi hade alla ingredienser.
Till bords med Proust är en hyllning till tingen, men jag har flera böcker som förespråkar det motsatta. I Fumio Sasakis minimalistiska Hejdå saker (här) lovar författaren att du inte kommer att ångra någonting du slängt. Not.
Jag letade igenom hela köket. Jag tittade i leksakslådorna, bland pysslet och i de svårtillgängliga överskåpen. Madeleineformen var spårlöst försvunnen, troligtvis till Myrorna eller Erikshjälpen, och därifrån vidare till en mer kärleksfull ägare.
Nu känner jag att Madeleinekakor, ja hela västvärldens kulturarv, vilar på bruk av denna form.
Jag får shoppa i helgen.
ISBN 9134512519; ISBN 9789186703943