Slottet Montefort ligger som förseglat mot världen. Antonia är dess arvtagerska, en kvinna med självbehärskning och tyst makt. Här bor också hennes oäkta kusin Fred Danby, jordbrukare utan arrendekontrakt. Tillsammans med sin hustru Lilia och döttrarna Jane och Maud delar han det som en gång var familjegods, nu en inmutad rest av förlorad aristokrati.
Vi möter familjen dagen efter den årliga Festen. Stämningen är dämpad; något har skett. Jane smyger omkring med en bunt brev, iförd en gammal muslinklänning hon funnit i en koffert. Dräkten doftar dävet, men även lavendel. ”En förtjusande stund för någon som packade ner sin ungdom. En sista blick på den, själskval, kanske till och med tårar. Och så på med locket!”, säger Antonia, som genast känner igen klänningen.
Bowens värld är befolkad av både levande och döda. Slottet tycks stå still i tiden efter två världskrig, i en verklighet där förlusterna aldrig fått vila: ”Livet arbetar på att avhända de döda deras egendom, att driva dem bort och ut. //…// Deras ständigt upprepade död var gång en av oss som kände dem dör, de är inte av den natur att de kan motstås.” De lever kvar i sakerna, språket, luften. ”De var inte fulltaliga.”
Det är sällan jag har svårt att följa en handling, men jag famlar efter tråden i Bowens modernism. Brevsamlingen som valsar runt i romanen visas aldrig för läsaren. Den blir istället en projektionsyta för karaktärerna och skapar djupa men skiftande avtryck. Jag lurar mig själv att läsa verket som en mysterieroman. Men det är inget mysterium. Först på sista sidan inser jag att Bowen vägrar svar. Jag skulle ha lutat mig tillbaka och njutit av miljöskildringarna och stämningarna. Romanen är ett tillstånd.
Nostalgi möter gotik. Godset liknar ett Törnrosaslott med nedpackade minnen. Bowen skildrar människans förvirring inför generationers kaos och krigens arv. Det praktfulla, förfallande huset för tankarna till Austen och Falkenland. Skuggor, röstlägen, undertext. Språket är utsökt med gammeldags språkdräkt: tillstädesvaro, himmelsskriande, siamesisk närhet.
Jag älskar det sävliga tempot. Parallellt läser jag Jenny Odells How to Save Time, som inte handlar om effektivitet utan om att rädda vår tidsupplevelse från konsumtionssamhället. På godset Montefort går tiden i sin egen takt. Och Jane vågar lämna det.
Jag tycker om Elizabeth Bowens författarskap: en touch av Jane Austen, fast 1950-tal. Bowen umgicks med Bloomsburygruppen. Syns spåren? Antonia beställer matsäck och kör iväg i en liten Ford. Mot havet. Eller som Jane: mot kärleken.
Hjärtats död av Elizabeth Bowen finns här.
Älskaren som var en demon och andra berättelser finns här.
Författare: Bowen, Elizabeth, 1899-1973
Titel i original: A world of love
Svensk titel: En värld av kärlek
Översättning: Jane Lundblad
Publicerad: Norstedt,1956