Sent på bollen igen. En flickas memoarer (Norstedts, 2021) handlar om uppvaknande och blivande. Kropp, intellekt, drömmar, samtid och onåbarhet blandas i denna kavalkad genom Annie D:s ungdomsår och unga vuxentid.
Annie Duchesne, som hon heter på den tiden, börjar som ”den duktiga eleven från en religiös landsortsskola, som kommer från en enkel familj och längtar efter borgerliga, intellektuella bohemkretsar.” Så får hon sommarjobb som ledare på en koloni i S, där hon kommer att ha H som älskare. Det blir en vändpunkt i hennes liv. Det erotiska uppvaknandet ger henne rykte som dålig flicka, men själv skäms hon inte. ”Hon är helt uppfylld av högmodet över erfarenheten, över att hon besitter en ny kunskap och inte kan mäta, föreställa sig vad den ska frambringa inom henne under de kommande månaderna.” (A.E., s. 103)
Naturkärleken. Syndafallet. Att observera sig själv. Att skaffa erfarenheter. Berusa sig på livet. Stolt.
Långt senare, 2001, skriver hon: ”Mellan rummet i S och abortörens rum på Rue Cardinet finns en absolut kontinuitet. Jag går från det ena rummet till det andra och det som finns mellan dem båda är raderat.” (A.E., s. 104) Hon skriver inte bara om minnen utan om den kroppsliga erfarenheten. Att vara organism. Att härbärgera någon annan i sig – eller att återta kroppen, bestämma över den, använda den som hon vill. Om hon vill. Kontinuiteten mellan rummen är både brutal och logisk: samma kropp, samma flicka, olika rum, olika maktrelationer. I En flickas memoarer är Ernaux dunkel om aborten, men i boken Omständigheter (på franska 1963, på svenska 2022) där hon skildrar själva erfarenheten är hon desto tydligare.
Alla goda ting är tre. Ernaux låter de sexuella och reproduktiva erfarenheterna – natten med H, två års amenorré, aborten – stå kvar som tvetydiga: både en väg ut i livet och ett pris för friheten.
Året som följde på kolonin ägnar Annie D åt att förbereda sig för en revansch gentemot H. Men när hon ansöker till kolonin nästa sommar får hon avslag. Hon återser honom aldrig. Decennier senare söker hon på hans namn på internet. Hon läser sina gamla brev och dagböcker. Hon återvänder till nyckelplatser, korta besök, och finner platsen förändrad. Hon skriver om tiden som au pair i London, hur de snattar bikinis och godsaker. Mened i brittisk domstol.
Ibland går jag vilse bland alla årtal. 1958, 1959, 2001. Det exakta vittnesbördet.
När jag läser Ernaux minns jag min egen uppväxt. Värdfamiljen i Holland, att köra förbi huset med familjebilen tjugofem år senare, mindre, enklare. Elevhemmet, sommaren på Sorbonne, snart trettio år sedan.
(Ja. Jag minns allt. Dagböckerna är kvar. Hade tänkt bränna det som föregår barnens far.)
Det är en annan översättare än Ellerströms Ernaux. Vissa meningar är ofattbart långa.
Jag gillar de individuella utbrytningsförsöken, bur efter bur: klosterskolan, kolonin, lärarseminariet. Utstakade vägar mot framtiden för Annie D. Den kollektiva tryggheten betyder mindre än friheten att bryta sig loss. Redan på 1950-talet var det möjligt. Jag känner frändskap med det, och en sorts förhoppning: det har alltid funnits människor som agerat utanför normen. Slutshaming säger mer om andra. Ernaux skildrar sin historiska persona fritt. Det är väl därför Ernaux blev Nobelpristagare: hon kan se och definiera sig själv.
Titel: En flickas memoarer
Titel i original: Mémoire de fille
Författare: Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
ISBN 9789113112275
Publicerad: Stockholm, Norstedts, 2021