Omslaget är pistagegrönt med fyra färgränder. En märklig korsning mellan Edvard Munchs färgpalett och den franska trikoloren. Pourquoi? Jag skriker: crème!
Jag är en annan samlar franskspråkig poesi från sju sekler och sjutton länder, sammanställd och översatt av Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer.
Inte bara fransmän finns med. Samuel Beckett skrev sig in i antologin genom att flytta till Paris 1937 och byta litterärt språk.
Belgaren Jacques Brel är representerad. Jag har aldrig riktigt hämtat mig från att Ne me quitte pas ska ha skrivits efter att Brel i praktiken gjort aborten till sin älskarinnas enda utväg. Sedan sitter karln där och bölar över konsekvenserna.
Ett riktigt fynd är André Chénier (1762–94), okänd under sin livstid och efter sin död upphöjd till kultförfattare av romantikerna. Hans sista dikter skrevs i fängelset i väntan på giljotinen. Den sista slutar mitt i en strof, får man veta i verkets avslutande författarpresentationer.
Jag fastnar särskilt för Jacques Roubauds Sacré-Cœur-dikt. Den börjar som en barnramsa och slutar med att teologin följer barnets logik: “bara han inte gör illa läpparna / på din napp i form av ett kors”. Jag fastnar också för Nathalie Quintane, och för Christophe Tarkos Molnen. Där finns också flera prosadikter (eller prosautdrag?) av Houellebecq. “Må allt som lyser förgöras”, hälsar han.
Ibland hade jag önskat att författarnas levnadsår stod intill namnen, och kanske även länderna. Samtidigt är det en sorts blindprovning. Man läser innan man placerar. Det är oväntat befriande. I en tid av oändliga val är det en lättnad att få lita på någon annans urval.
Ibland hade jag också önskat den franska originaltexten bredvid översättningen. Men då hade det blivit en annan sorts läsning, där översättningarnas kvaliteter stått i centrum.
Jag kommer på mig själv med att avundas redaktörerna. Att få umgås med de franska dikterna i original och ge sig på den omöjliga uppgiften att få dem att slå rot på svenska. Vi andra får nöja oss med frukten.
Och så undrar jag hur det gick till. Delade de upp poeterna mellan sig, eller slogs de om samma?
Översättning är ett pågående arbete. Leandoer har omarbetat flera av sina tidigare tolkningar, vilket påminner om att en dikt aldrig blir färdigöversatt – bara översatt för stunden. I den äldre antologin Slut inleds Anna de Noailles dikt med: “Du dog på kvällen just när dagen ger tappt.” Här har första raden blivit: “Du dog en kväll i samma stund som dagen går hän.”
Jag undrar över de engelska och tyska fraserna. Fast Rimbauds wasserfall är förstås hans eget.
Det är ändå roligt att se vad någon kunnat göra av Jacques Préverts melodiska Pour toi mon amour. De mjuka ou-ljuden, liaisonerna i aux oiseaux och aux esclaves och den sånglika klangen låter sig inte översättas.
Jag hade nog valt järnmarknaden framför skrotmarknaden för marché à la ferraille. Eller kanske Järntorget. Smedstorget. Men då går upprepningen av marknad förlorad. Och på svenska syftar järnmarknaden snarare på handeln med järnråvara än på en plats man faktiskt kan besöka.
Jag gick till Interflora.
Jag gick till Tropikhuset.
Jag gick till industrihamnen.
Jag gick till Arbetsförmedlingen.
Nej.
Och så Verlaine. Il pleure dans mon cœur i Kenneth Klemets översättning. Vilken sång.
Efteråt känner jag mig mindre bildad än när jag började. Jag vill läsa mer. Kanske är det en antologis främsta uppgift.
Titel: Jag är en annan : fransk poesi från 7 sekler och 17 länder
Kennet Klemets, 1964- (Redaktör, Översättare)
Kristoffer Leandoer, 1962- (Redaktör, Översättare)
ISBN 9789172478015
Malmö, Ellerströms, 2026, [2026]