Det är alltid känsligt att byta bokhandel.
Igår kväll klockan fem slog de nya ägarna upp dörrarna till det som tidigare hette Bokvärlden, min hemmabokhandel sedan många år. Lokalerna har blivit större, eller snarare har bokhandeln tagit över den del där det tidigare låg en inredningsfirma. Poesibordet stod kvar där det alltid stått, direkt till höger. Till vänster var den stora bokhyllan fylld med ungefär det jag hade väntat mig, och på östsidan, mot stan, fanns en ny sektion med tecknat för vuxna. Jag hittade inget exemplar av boken vi ska läsa i vår bokcirkel och försökte bestämma mig för om det var bra eller dåligt.
Första författargäst var Lise Tremblay, som samtalade med Theresa Benér, tidigare delägare i Bokvärlden. ”Vi är alla hemma i litteraturen”, inledde Theresa, och Lise Tremblay har jag läst fyra romaner av.
Tremblay undervisade i québecsk litteratur i Montréal i 28 år. Det blev ett samtal om hennes egen bakgrund, Québec och böckerna, speciellt Djur och Judiths syster. Den senare utspelar sig 1968 berättade Tremblay, och är fiktion, men lånar från Tremblays egen uppväxt. Hon var elva år 1968 och det var kanske det viktigaste året i hennes liv. Det var då hon blev vuxen.
Samtidigt höll hela Québec på att förändras. Tremblay berättade om La Révolution tranquille och om tiden dessförinnan, La Grande Noirceur, det stora mörkret. Katolska kyrkans makt var stark och för en flicka med hennes bakgrund hade universitetet varit en omöjlighet. Sedan gick det fort. Hon berättade om Michel Tremblays (ej släkt) Les Belles-Sœurs, ett drama från 1968 som blev en brytpunkt för den folkliga Montréalfranskan – tidigare skulle TV-franska låta europeisk – och samtidigt gjorde upp med den katolska kyrkans grepp.
Tremblay berättade också om böckerna om Brigitte, den perfekta kvinnan, som läses i Judiths syster. Hon hade själv älskat och dyrkat dem som barn och först som vuxen förstått att de var katolsk uppbyggelselitteratur. Eftersom det inte fanns några sådana kvinnor i hennes eget grannskap föreställde hon sig att de måste finnas i Paris.
Spänningen mellan stad och landsbygd återkommer i Tremblays verk. Theresa Benér drog parallellen till Österlen, där hus och gårdar köps upp av välbärgade och de som har bott där trängs undan.
Tremblay berättade hur hennes böcker börjar. Ofta fastnar hon för en enda mening och går och tänker på den. Det kan dröja flera år innan den blir början till en bok. I Driftens väg var meningen att kvinnor fäster för stor vikt vid kärlek.
En man i publiken verkade ta anstöt av detta.
Den första boken började dock som hennes masterarbete. Det fanns en möjlighet att skriva en roman, så det gjorde hon. Handledaren såg sedan till att den blev publicerad.
Tremblay fick i sin tur två svenska boktips: Kerstin Ekmans Löpa varg och Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben, som har tematiska likheter med Djur. Hunden gör huvudkaraktären i Djur till en bättre människa, konstaterade Tremblay.
Något djur hade f.ö. Tremblay inte.
På slutet signerade hon böcker. Jag hade tagit med två av mina Tremblay. Min favorit hade jag typiskt nog lånat ut till mamma, som var bortrest.
Rámus har just gett ut en vacker samlingsvolym med Tremblay i pocket. Jag grämer mig ibland över min stenhårda regel att inte läsa pocket utan bara hårdpärm.
Kanske är det dags att ompröva.
Eller så sitter jag kvar i mitt Florida room. Hamlet ligger vid mina fötter. Han gör mig till en bättre människa.