Jag återvänder ofta till den här boken som är så utsökt delikat. Puderrosa, stilistiskt perfekt, en litterär skönhet om ett skyggt objekt som hyllar hemmet och stillheten: “Nu när hon är tillbaka i sitt barndomshem, är hon fast besluten att aldrig lämna det igen – varken hemmet eller barndomen.”
Karl Rossmann anländer till New York som mellandäckspassagerare efter att ha medverkat i en olycklig graviditet. När han återvänder under däck för att hämta sitt paraply villar han bort sig och stöter på en eldare som involverar honom i en absurd arbetstvist i kaptenens salong. Genom en osannolik vändning möter Karl sin enda kontakt i Amerika – den förmögne morbror Jakob, som är senator och framgångsrik grossist. Den amerikanska drömmen.
Tre generationer kvinnor träder fram i denna roman berättad i dagboksform av 43-åriga Valeria i Rom 1950. Hon kommer från en fin men utarmad familj som förlorat sina tillgångar vid första världskriget. Valeria gick i klosterskola där hon förbereddes för livets vackra. Hon gifte sig av kärlek med Michele som har begränsad ekonomi. Barnen Mirella och Riccardo är vuxna men bor ännu hemma och prövar tålamodet. Friheten är nära och långt borta.
I Carcoma av Layla Martínez möter vi en mörkare version av Narnias magiska garderob. Här är huset självt en portal till en helvetesliknande dimension, men också en fristad för själar som mött plågsamma dödar.
Jag läser flera romaner om unga kvinnor som kan utkasta besvärjelser nu. I Salvionis debutroman (?) är hon en mytisk bifigur: Maddalena, knappt tolererad dotter i en fattig arbetarfamilj som revolterar mot Mussolini. Hennes familj är kaotisk men hon har utrymme för egna tankar och motstånd, och en hjärtlighet och innerlighet i det familjeliv och den religion vissa mest har som dekor.
Litteraturbanksbidraget I dödvattnet av Amalia Fahlstedt fångar en tid i förändring. Skriven under pseudonymen Rafael ger boken en inblick i 1800-talets Sverige, där traditionella värderingar krockar med nya idéer. Det är en blandning av Jane Austen-liknande sociala observationer och djupa funderingar kring individens plats i ett föränderligt Sverige.
Årets mest oväntade: Han Kang.
Årets klassiker: Tova Gerges nya tolkning av Shakespeares 154 sonetter.
Årets knock out: Åsa Nilsonnes Fru Gregorius är överlägset mest läst på min blogg.
Årets kvinnokamp: Gisèle Pelicot. All heder.
Årets gapflabb: Kycklingoratoriet av Lucie Rico. Vilken bok!
Herman Melvilles ikoniska berättelse från 1853 lär vara det klassiska verk som uppskattas minst på grundutbildningen i engelska. Största utmaningen är att övertyga studenterna om Melvilles konstnärliga geni, som undgår förstagångsläsare av en berättelse de som bäst finner förbryllande.
Poeten Emily Berry, ja faktiskt Ramus förlags utgivning med därtill Carcoma av Layla Martinez, har tagit en ny och obehaglig udd. Det är som om Emily Berry har somnat i sin brittiska fåtölj med blommönster och vaknat förvirrad till en oroande nattsändning. Det är oklart om Berry har kastats tillbaka till verkligheten eller är fast i en intensiv psykologisk dimension:
I romanen “Kycklingoratoriet” av Lucie Rico möter vi Paule, vegetarian sedan två decennier, som plötsligt ärver sin mors hönseri på den franska landsbygden. Moderns aska står på köksbordet och Paule har ett moraliskt dilemma: att uppfylla den bortgångnas sista önskan – att avliva lytte Theodore, moderns älskade men utsatta husdjurskyckling.