Det var ett tag sedan jag hakade på Kulturkollos veckoutmaning, även om jag är en flitig läsare av andras inlägg. Vem hade anat att hela bokbloggarvärlden lyssnade på Rammstein?

Akademibokhandeln och Adlibris har en kampanj med Topp 10-reseguider till förmånligt pris. I sommar blir det husbyte med Wien, och även om jag önskar att jag bäst förberedde mig genom den nya bokserien Karavan puls, så inser jag att det närmaste jag kommer att komma Kyssen är när jag tittar på den inplastade, utvikbara kartan medan jag doppar tårna i en plaskpool.

Studentrabatten på kulturevenemang är väl inte tänkt för doktorander, men jag utnyttjar den hämningslöst. På Malmö Opera betalar den svältande studenten 70 riksdaler för två timmars kammarkonsert i deras välkomnande foajé på lördag eftermiddag. Det går knappt att få en fika till det priset.

Min stora behållning av Anne Swärds författarskap är badborsten jag införskaffade i Tyskland efter att ha läst hennes senaste roman Vera (Albert Bonniers förlag, 2017).

Romanen handlar om en 17-årig flicka, gravid genom krigshandlingar, som går ut i Hanöbukten för att dö och räddas till ett konvenansäktenskap med en homosexuell läkare på Strandvägen. Deras tjänstflicka (Vanna? Vanja? Nanna?) skrubbar Vera med badborste varje dag, och rakar hennes ben.

Jag har blivit med Letto. Jag tycker att inget trumfar pappersboken, tappar koncentrationen med ljudbok, men så fick jag ett recensionsex i digitalformat. På mobilen var det jobbigt med alla sidbyten, och Adlibris gav 10% rabatt på nästa köp.

Jag vågade mig iväg på en ny poesiläsning idag. Eftersom jag tyckte så mycket om Gloria Gervitz Migrationer 1976-2018 (här) gick jag nyligen på en chockartat intim happening när hon besökte Malmö. Evenemanget kändes som en privat fest för litteraturvetare. ”Ni skriver väl alla poesi?” frågade Gloria, och sardinhavet nickade unisont.

Cecilia Hanssons femte bok Au pair utspelar sig i Wien, dit en medelålders småbarnsmamma återvänder på spaning efter det liv som flytt, eller gått henne förbi. Jag är halvvägs och det går lätt med läsningen. Hela vägen till Wien bär det i sommar, på husbyte.

Fina Rámus förlag levererade själva mina böcker direkt till jobbet, eftersom beställningen överskred postens maxvikt för brev.

Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.

Kulturkollos veckoutmaning är att visa upp sin bokhylla. Det känns förfärligt privat, men alla andra verkar vara modiga, så jag hakar på.