Jag försöker gallra känslokallt bland mina böcker. Mina föräldrar har inte slängt en pryl i sina liv, och bor i en stad där bokpriset på Röda Korset är fem kronor styck. Jag kom förstås hem efter sportlovet med en ny bunt, däribland Lennart Nilssons Ett barn blir till i andra utgåvan från 1968, med tidstypiska råd till mamman.
Klassiska berättelser om kärlek visade sig vara en antologi i urval av Tore Zetterholm, som celebrerar den romantiska kärleken. ”Är det av litteraturen vi har lärt oss att älska?” frågar Zetterholm. Jag läser ett utdrag ur Joseph Bédiers Tristan och Isolde: ”Kvinnovrede är något fruktansvärt”, skriver Bédier (1864-1938). ”Kvinnans kärlek kommer hastigt, och hastigt kommer hennes hat…” Jag föredrar nog Strand för Isolde av Rut Hillarp.
Novellen Vanina Vanini av Henri Heyle alias Stendhal (1783-1842) öppnar lovande med en bal på Palazzo Venezia, men snart återkommer känslan av att litteratur verkligen åldras.
På tisdag börjar bokrean då vi ska rädda bokbranschen, och jag måste bereda plats. Med obändig tilltro till alla goda förläggare och stadsbibliotek där ute samlar jag ihop mina femkronorsfynd, som redan finns i överflöd på Bokbörsen.
Klassiska berättelser om Kärlek. Vägen till Klockrike. Vredens druvor del I. Olof Lagercrantz Ett år på sextiotalet, som jag tafatt genomsökt efter ledtrådar till hemligheten i Schulmans Bränn alla mina brev (här). Någon har stoppat in en artikel från SvD signerad Gustaf von Platen 1991, som antyder att Olof Lagercrantz var selektiv i sitt minne. Does it spark joy?
I en fruktansvärd viljeakt går jag iväg med böckerna till återvinningen. Sysav föreskriver att inbundna böcker ska sorteras som brännbart, eller som tidningar om man avlägsnar inbindningen. Det kan jag inte förmå mig till.
Det är första gången i mitt liv jag slänger böcker. Nu ska jag planera min tröstshopping.