Mycket har skrivits om Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, där berättarjaget utforskar sin ilska, nystar i släkthistorien, hittar omöjlig kärlek, och röjer motivet till Sven Stolpes och Olof Lagercrantz skyttegravskrig på kultursidorna: en kärleksaffär vid sidan av äktenskapet sommaren 1932, som Sven Stolpe i romanen har kvävt genom utpressning, dödshot och mordförsök.
I romanen begår Schulman vad som verkar vara ett välförtjänt karaktärsmord på sin morfar Sven Stolpe, en man som beskrivits som ”det svenska kulturlivets enfant terrible”, ”en bisarr outsider”, och ”en intellektuell bråkstake och andlig bärsärk”(*). Till det goda Sven Stolpe gjort får man framhålla att han i ett par böcker ska ha tagit Torsten Kreugers parti rörande Kreugerkraschen, och blev persona non grata hos sitt förlag, Bonniers; ett annat karaktärsmord där vinnarna återigen skrev historien.
Kompositionen flätar en nutidsberättelse kring berättarjagets familj; en konstruerad berättelse från sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen; autentiska brev och dagboksanteckningar; och berättarjagets besök hos sin morfar och mormor på gränsen till tonåren. Han snubblar över Olof Lagercrantz kärleksbrev, som hans mormor har sparat med stor personlig risk. Schulmans eget arbete med att rekonstruera berättelsen utgör en del av mosaiken. Han svänger sig med litterära termer, grekisk tragedi och storvulenhet. Jag förmodar att jag förväntas bli medryckt.
Schulman utforskar platsens betydelse genom att återvända till Sigtunastiftelsen och andra platser makarna Stolpe och Lagercrantz ska ha besökt. Det är ett berättande med låg insats. Jag hade velat se honom återvända till olycksplatsen där Sven Stolpe i vredesmod körde av vägen och Karin Stolpe fick tredje gradens brännskador, eller till den danska källarklinik där Karin Stolpe genomgick det illegala ingrepp hon senare skulle komma att utpressas för; en erfarenhet kulturmannen skulle lägga beslag på för att hävda sin egen kreativa låga.
Måste jag läsa detta, undrar jag i början? Jag är så trött på alla dessa arga män som inte har lärt sig att tygla sin ilska. Ge mig något spännande. Jag blir ändå tårögd mot slutet, kanske för att priset blir så högt. Bränn alla mina brev är en roman som inspirerar mig att betala skatt så att vi alla kan få utbildning, ekonomisk självständighet och ett samhälle med fri abort.
När jag läst klart ställer jag in Alex Schulman bredvid David Modiri i bokhyllan, så kan de stå där sida vid sida och förklara sin ilska. Innan jag bär iväg dem till Myrorna.
(*) citaten om Sven Stolpe i andra stycket är från en artikel av Thure Stenström: Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament. Atlantis. Stockholm 2014. (2015). Samlaren, 402.
Titel: Bränn alla mina brev : roman
Författare: Alex Schulman, 1976-
ISBN 9789188745149
Publicerad: Stockholm 2018
Förlag: Bookmark förlag
Inköpsställen t.ex. här eller här