I våras skrev jag en essä under rubriken När handen tystnar: Schwanns värld om läkning av nervskador till händerna. Idag vaknar jag till nyheten att Salman Rushdie har kommit ur respiratorn men verkar ha en plexusskada. Det finns olika mönster, men plexusskador kan allvarligt nedsätta handens och armens funktion med varierande grad av förlamning och känselbortfall. Om hans dominanta hand har drabbats är det möjligt att Rushdie inte längre kan hålla om en penna.
Vi missade uruppförandet av den tonsatta läsningen av Kristofer Flensmarcks åttonde poesisamling Signal på utgivningsfesten förra året. Erik Enochssons hade komponerat ett verk som inkorporerade delar av poesisamlingen. Tekniska problem ledde till försening. Vi hade lämnat barnen ensamma. Jag gick hem med boken och tur var väl det.
Antiken är temat för Lyrikvännens aktuella dubbelnummer, och vår middagsdiskussion slutade med Diogenes, filosofen som levde i en kruka och grundande cynicismen. Diogenes verkar ha levt på att förlämpa människor med sina egna förutfattande meningar. När Platon sagt att definitionen på en människa är en fjäderlös tvåbening ska Diogenes ha kommit till akademien med en plockad kyckling.
Årets mest oväntade: Abdulrazak Gurnah
Årets klassiker: Hemsöborna av Strindberg
Årets knock out: Orkansäsong av Fernanda Melchor. Åh!
Årets historiska: Från sockerfabriken av Dorothee Elmiger och Förbrytare och förlorare av Felicitas Hoppe skildrar båda europeisk kolonialism
Det bästa med Adornos Mahler : en musikalisk fysionomi är att jag under kapitlet Sönderfall och affirmation sätter på Schönbergs op.16 och för första gången kan förstå det atonala som en demokratisk, öppen strävan. Alla instrument och klanger ska få vara sig själva, fria från form, förväntan och ideologi.
Nils Håkansson, översättare, förläggare och författare till Augustnominerade Dolda gudar, framträdde vid det kanske bästa seminariet på Bokmässan 2019. Medan många av Bokmässans programpunkter är mer eller mindre kamouflerade, kurerade försäljningssamtal – för all del intressanta och givande – verkade Nils Håkansson ha en uppriktig önskan att informera och bilda. Vi gick därifrån med nya frågor.
Vi läste ett utdrag av Engdahl på en kurs jag går vid sidan av, och jag försökte få tag på hela verket. Istället kom jag hem med De obekymrade, föregångaren till nu aktuella Op.101. Eftersom jag nyligen läst Etel Adnans stora Sitt Marie-Rose, där Adnan låter alla sidor komma till tals för att göra en konflikt begriplig, tänkte jag att jag kunde läsa Engdahls partsinlaga.
”Den som finge sticka från gumgnäll och köld
och segla till Hula-Hula!
Men nä: man är för hämmad!”
Så börjar andra delen av Sonja Åkessons dikt Äktenskapsfrågan, som följer på den mer kända “Vara Vit Mans slav.”
Förra sommaren utmanade jag och Hannele varandra att jämföra Nora Roberts och Barbara Cartland. Det är bra att träna på att variera sina prestationer, så i år valde jag en Harlekinroman. Jag har lyssnat på på “Löfte om framtiden” av Michelle Smart medan jag klippte tillbaka blåbärslandet.
Stora barnet ville ha Storytel på sommarlovet. Jag hade ett abonnemang när jag var föräldraledig och båda händer var upptagna. Förstasidan i appen var värre än jag mindes, bjärt och blingig som en pachinkohall, och jag kunde först inte hitta någonting alls jag ville läsa. Storytel är som att gå in på Pressbyrån för att få ett mål vällagad mat.