Jag läser Fleur Jaeggys Tuktans ljuva år, en drömsk, mörk berättelse om internatskolor och deras konsekvenser. En ensam, isolerad flicka berättar om sitt liv i schweiziska Appenzell som 14-åring. Jag älskar formatet, och det kärva, kondenserade språket.
Juliette Kahanes bakgrund överträffar dikten. Hon är barnbarn till Jack Kahane, en djärv förläggare som grundade Obelisk Press i Paris 1929, som gav ut bl.a. Lady Chatterleys älskare. Juliettes far Maurice Girodias drev efterföljaren Olympia Press som var först med att ge ut Nobukovs Lolita. Girodias misskötte sina affärer och flydde till USA där han kom att publicera Valerie Solanas. Om detta berättar Gabriella Håkansson i en OBS-essä om Obelisk och Olympia Press sänd 2017 under rubriken ”Porr, kaos och lysande litteratur” (här).
Är mycket nöjd med min prenumeration på Nirstedts poesibibliotek, som introducerar mig för poeter jag kanske borde ha känt till från skolan. Dikterna är kanske tillgängliga på Litteraturbanken, men såhär kommer de rakt hem i brevlådan snyggt inbundna, förmånligt prissatta, i hanterbart urval, och med nyskrivna förord.
Vi läste Lydia Sandströms Samlade verk i min bokcirkel. Jag tyckte väldigt mycket om den, också som hyllning till den som möjliggör för andra spjutspetskompetenta människor, och för att den utforskar den mörka drömmen att avsäga sig allt världsligt och ge sig hän åt språk och litteratur.
Läkaren och författaren Nawal El Saadawis novellsamling Törst (En bok för alla, 1992) gjorde djupt intryck på mitt tonårsjag.
Charlotta Jonassons poesisamling Norn släpps imorgon. Jag tycker betydligt bättre om Jonassons Norn än om Oppigårds.
Det händer mycket i litteraturvärlden, men den här helgen har jag främst tittat på film. Tillgänglighetsfaktorn är tilltalande med digitala festivaler. Det är ändå omöjligt att ta del av hela utbudet. Tyvärr missade vi hyllade En runda till, där desillusionerade gymnasielärare experimenterar med att vara konstant salongsberusade. Streamingen hackade så att det blev omöjligt att titta. Tre filmer gjorde extra intryck:
Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
Jag fick hämta mitt reserverade material utomhus. En bibliotekarie tog emot min legitimation i en överräckningskorg genom en plexiglaslucka, och kom ut med boken genom en sidodörr.
Biblioteken har stängt och mina enda låneböcker – med plötsligt obegränsad lånetid – är Maggie O’Farrells Hamnet och en Houellebecq. Hamnet är absolut förtjusande, helt annorlunda än Ett hjärtslag från döden som kom för några år sedan. Två representanter ur Guardians författarpanel nämnde Hamnet som årets bästa.