Det bästa med Adornos Mahler : en musikalisk fysionomi är att jag under kapitlet Sönderfall och affirmation sätter på Schönbergs op.16 och för första gången kan förstå det atonala som en demokratisk, öppen strävan. Alla instrument och klanger ska få vara sig själva, fria från form, förväntan och ideologi.
Det säger mig något om att vara människa: ”…det omöjliga i att försona det allmäna och det särskilda i en form som undsluppit systemtvånget”, skriver Adorno.
Essäsamlingen är hårdkokt med estetiska tolkningar av Mahlers musik. Det hjälper nog att ha hela Mahlers repetoar i färskt minne och allt jag minns är hans Kindertotenlieder. Mahler, ska Schönberg ha förmedlat, fick f.ö. kritik för att hans symfonier inte var annat än ”gigantiska symfoniska potpurrier”.
Jag plockade upp Adorno eftersom jag läser hans texter i en kurs vid sidan av, och jag inbillade mig att det musikaliska skulle vara en lättare inkörsport till essägenren. En intressant ögonöppnare för hur det som finns i konst och litteratur uppstod i musik.
Titel: Mahler : en musikalisk fysionomi
Författare: Theodor W. Adorno (1903-1969)
Översättning: Sven-Olov Wallenstein (1960- )
ISBN 9789198410822
Publicerad: Stockholm : Bokförlaget Faethon, 2019