
Med katolicism som ett raster där hon grillar sitt eget kött utforskar von Essen en treenighet av kulturellt sanktionerad transcendens: den undergivna sexualiteten, psykoanalysen och katolicismen.
Bloggens huvudkategori av inlägg. Recensionerna av lästa böcker, helt enkelt.
Med katolicism som ett raster där hon grillar sitt eget kött utforskar von Essen en treenighet av kulturellt sanktionerad transcendens: den undergivna sexualiteten, psykoanalysen och katolicismen.
Jag var tveksam till Peter Handke, men Hannele har bjudit på försöksportioner under våren, så jag var tvungen att prova.
I Berättelse om ett liv skriver Handke om sin mors undanträngda liv, som slutade med svår depression och självmord på 1970-talet. Allt börjar i byn där hans morfar, som var timmerman, arrenderade lite åkermark. Det är fattigt. Inflationen slukar drömmarna om att trygga barnens utbildning och bröllopsfest: “Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden.” (PH, s.14). Som Houllebecq formulerar det: “Var inte rädd för lyckan; den finns inte.”
Det är champagnedags när jag har läst ut Jakobsböckerna. Mastodontromanen är väl värd extra ansträngning och erbjuder möjligheten att återupptäcka tankar och erfarenheter från en historisk tid och applicera dem idag.
Olga Tokarczuks Jakobsböckerna är inspirerad av en historisk person, Jacob Frank (ca 1726-1791), en av de mest ökända judiska männen i Europa på sin tid. En beryktad kättare från dåvarande östra Polen (idag Ukraina) som sas idka orgier, krävde blind lydnad av sina följare, och ledde det största judiska avhoppet genom historien 1759. Jakob Frank var – enligt historiska källor – manipulativ, våldsam och grym, och utnyttjade sina följare för materiell vinning [1]. Bra stoff till litteratur, och ingen behöver tvivla på att en Nobelpristagare kan föra pennan. (Förutom Dylan då.)
Visst gör det ont när knoppar brister, och Gidlöfs landar med ett magplask. Kvinnan möter Flickan, som hon försöker skydda och dräpa om vartannat. Romanen verkar utspela sig i ett postapokalyptiskt töcken, en dramatiserad BUP-korridor med ormbunkar och ett reptilakvarium. På randen, bortom all tid. ”En man vänder på huvudet, han ser mig, jag vet vem han är. Han har varit här förut. Jag vill inte vara i hans blickfång.”
Jen Beagins Dammsuga i mörker är uppföljare till Beagins oöversatta debutroman Pretend I’m Dead. Huvudpersonen Mona är nu 28 år och försörjer sig som städare i New Mexico. Hon är kär i Dark och arbetar med låtsaskompisen Terry. Hennes hyresvärd och klienter är excentriska. Mona dras in i ett konstprojekt där hon poserar naken i mer och mer utsatta situationer.
Poeten Theis Ørntofts första roman Solar kallas “ekoroman”. Strukturen påminner om innehållsförteckningen i Greg Garrards Ecocriticism. Huvudkaraktären Theis slår fast den danska medborgarens position i sin ö av social och teknologisk trygghet. Han företar en pastoral vandring genom det danska landskapet. På boplatsen i förorten utforskar han tvåsamhet och dataspel.
Ibland blir jag trött på mitt pretentiösa läsande av verk vars kvaliteter säkert passerar högt över mitt lockiga huvud. När allt ändå vänds på ända tänkte jag ge romance en ny chans. Barbara Cartland, drottningen av romance, har skrivit över 700 böcker. Jag har läst Helgonet och syndaren.
Det ska vara april 2020 för att lyssna på röster ur så otvättade munnar. 2020, detta nådens år då vi alla ska prövas av döden. Kanske är klasskampen och de fackliga miljöerna lite mer universella när till och med läkarna på produktionsgolvet funderar på om det är värt att dö i tjänst för en arbetsgivare som inte vill betala för att lagerhålla skyddsutrustning.
Sara Sofia är 38 år och lever ett strävsamt liv i en enkel stuga, när tillvaron vänds upp och ner av ett storslaget nybygge vid tomtgränsen. Ogifta Hulda Serafia slår sig ner i den lilla byn i Västerbotten och etablerar sig som bröllopsfotograf. Trots sparsam kontakt blir den kvinnliga fotografen sinnebilden för en annan sorts liv. Sara Sofia säger upp sig från sitt tunga arbete som fuspiga och vågar prova vingarna, så långt de kan sträckas under nittonhundratalets första hälft.
Kan jag blogga om Emily Berrys diktsamling nu? Den inleds med ett Freudcitat, kliniskt och oempatiskt, om en mors död, och jag känner att jag vill skriva ut såna där solidaritetspiller till Freud som den kastilianske läkaren pratade om på Facebook, gigantiska stolpiller, en hel burk.