Boulder av Eva Baltasar

Boulder är en enstöring med fallenhet för mat, sex och sensualitet. Hon har äntligen hittat sin plats som kock på en fraktbåt längs Sydamerika. Då möter hon Samsa och kärleken. Hon går i hamn och flyttar med Samsa till Reykjavik där hon fått jobb. Åren går. Det konventionella livet har aldrig varit hennes, men hon skaffar en foodtruck och säljer piroger, lever med kvinnan hon älskar i en mysig liten lägenhet, stöttar henne och servar med mat till bullriga middagar med Samsas umgänge. Ibland träffar hon dryckesvännen Ragnar. Hon hittar sin väg. Då kommer Islands motsvarighet till Storkkliniken med en baby i hennes ödes vågskål.

Naturlagarna av Eirikur Örn Norðdahl

Hundra svartklädda präster samlas på Islands nordkust för prästmöte under ledning av unge biskop Jón Hallvardsson, en mjuk och blid herde som fått sitt höga ämbete genom hustruns karriäristiska ambitioner och släktingarnas Machiavelliska spel. Det som uppstår är ett slags evangelium: en berättelse om när jorden besjälas av Guds nedstigande från himlen till en liten isländsk stad för nästan hundra år sedan. Eller är allt ett falsarium?

Författarinnan av Christine Falkenland

Författarinnan Yvonne, nybliven pensionär efter ett yrkesliv som lärare, har återvänt till skrivandet. Tillsammans med fyra andra författare anländer hon till godset Berg för ett skrivarresidens omgivet av strikta regler: tystnad, avskildhet, ingen kontakt med omvärlden. Lunchen serveras individuellt i små korgar, och var och en får sitt rum. Yvonne hamnar i Poe-rummet – svart, rött, med en sötaktig doft av förgängelse som bara hon tycks känna. På kvällen samlas de till middag. Vinet flödar, flygeln väntar, samtalen glider mellan beläsenhet och bekännelse, medan en diskret vaktmästare rör sig genom kulisserna. Om natten möts kropparna. Några lämnas utanför.

Blå, blå himmel av Kennet Klemets

Kennet Klemets bok om skrivande är en samling på etthundrafemtio formuleringar, framställda med andakt som blommor på ett altare. Sidorna är tomma förutom sparsamma inslag av text. Ett kurerat uttryck där orden står som vaser på det vita. Det är denna betvingande enkelhet som skiljer verket från mängden böcker om skrivande som florerar idag. Sökandet efter en oåtkomlig exakthet, rättfram intellektuell konst. Klarheten i det poetiska destillatet: ”Det vill komma in en annan röst.”

Nedstörtad ängel av P.O. Enquist

Lucifer, den fallne ängeln, har lånat sina attribut åt romanens titel. Ingick han i den stora planen på ett annat sätt? Kan han fortfarande älskas?

Med ett språk som är omväxlande poetiskt, fragmentariskt och (fiktivt) dokumentäriskt skapas en väv av öden. Interiörerna är nästan frånvarande: en död benjaminfikus, en soffa, en katt. Ibland finns inget subjekt heller. Läsaren får naturens och dygnets förändringar. Texten cirklar, repeterar. Här upprepas ett konjunktiv: om vi inte försöker förklara kärlek, var stode vi då?

Oavsett vad vi kallar skönhet: Studier av Donna Tartts roman Den hemliga historien

Jag känner fortfarande ett styng över att jag aldrig kom att läsa klassisk grekiska. Jag fick Donna Tartts nyutkomna Den hemliga historien i julklapp sista året på gymnasiet. Jag älskade den. Läsningen, bildningen, samtalen, miljöerna. Richard Papens intellektuella och yttre förfiningsprocess som gjorde allt tänkbart, nåbart. Som Edward Louis i Att förändras: en manual. Det outsagda löftet om att också en själv, med tillräcklig vilja och exakthet, kan förändra sitt liv och språket omkring det genom att läsa, läsa, läsa.

Att läsa en översättning – hyllning och prövning med Eiríkur Örn Norðdahl


Jag älskade Norðdahls titel Gift för nybörjare, men fastnade aldrig för översättningen från 2012. Nu ser jag att John Swedenmark, som står bakom den friare och mer harmoniska översättningen av Eiríkur Örns senaste roman Naturlagarna, också har översatt ytterligare tre av Norðdahls romaner efter Eitur (som var mer strikt bunden).

En uppblåst liten fittas memoarer av Aase Berg

Aase Bergs bok väcker ett starkt behov av att kanaliseras. För nutidsmänniskan innebär det en kommersiell handling. Jag söker på nätet efter uppstoppade gnuer, alldeles för stora. Jag minns att Berg hade ett uppstoppat murmeldjur med i TV under pandemin. Ett murmeldjur kunde stå bredvid replikorna av Anubis och Bast och makens nytillverkade dödskalle i keltiskt metallarbete; en tyst påminnelse om Aase Bergs geni. Idén tilltalar mig, tills jag brister i gråt över scenen där Berg avlivar sin katt.