Annie Dillards klassiker Livet vid ån utforskar livets mysterier genom naturens våld och skönhet. Den belönades med Pulitzerpriset 1975. Här manifesteras den undersökande blicken redan fullt ut: att ligga på knä och studera de spindlar som återkommer i Grunden den heliga. Fjärilspuppor och bivargar i detalj. Att meditera över maskarnas göromål under jord och de svamptrådar vi missar. Mest fascineras Dillard av insekterna: ”Det är de som har fått den största biten av kakan: varför?”
Ibland kommer böcker som ändrar ens sätt att se. Den här kollektivromanen om tjejboxning (!) är en sådan. Ingen borde hålla på med boxning och kvinnor är inget undantag. Men vi är redan mitt i det: handskarna är knutna, tandskydden på, och matcherna har börjat i den största, viktigaste och tuffaste damjuniorturneringen.
Flera nya titlar, både hos Rámus och andra förlag, rör självmord och psykisk ohälsa. I Aska i munnen av Brenda Navarro (Tranan) kretsar berättelsen kring en brors självmord, ett trauma systern vägrar att släppa taget om. Mina futtiga små sorger av Miriam Toews tar oss med i sorgen efter en älskad storasyster. Och Permafrost av Eva Baltasar ger en förstapersonsskildring av psykisk ohälsa med mörker, kamp, frustration och humor. En får hoppas att denna bearbetning och belysning av svåra ämnen i litteratur reflekterar en medmänsklig insats och ett samhällsengagemang snarare än något som kommer direkt från förläggarnas egna liv. Texterna delar ett gemensamt mod: att vandra in i det svåra, utan att försköna eller fördöma, och utan att skämta för grovt eller tippa någon över kanten.
Slädfärd med skinnfäll, facklor och bjällror. Nationalromantik. Här reser sig stora gods, herrgårdsmiljöer med tydliga 1800-talsdrag där tjänstefolk rör sig tyst i kulisserna. Christine Falkenlands poetiska, gammeldags språk med bibliska referenser för tankarna bakåt till Lagerlöf, Strindberg, Mann. Svunna tider där makt och ensamhet flätas samman. En kittlande, gammeldags exklusivitet. Men varje ros har sin tagg, varje paradis sin orm, och på godset Berg frodas både blommor och törnen i skuggorna.
En sextonårig flicka blir scoutad av en 44-årig modefotograf i New York. I januari 1983 flyger hon trots sin mors protester ensam till Paris, insvept i en ny, blå kappa och mammans röda mössa. Plaggen blir som ett mantra genom texten, bilder av både trygghet och ensamhet. Vuxenvärlden i Paris sviker de allra enklaste behoven: ingen mat, gin och jordnötter mot hungern, ingen trygg plats att sova på. Hon vet inte ens namnet på det billiga hotell där hon har blivit inkvarterad.
Kate Zambreno försöker konservera sin döda mor genom att fånga barndomen och mammans dödsteater. ”Mamma var vår barndoms väktare”, skriver Zambreno. Hon får syn på sin egen oavslutade gränslinje som dotter: Våga. Vänta. Vara.
En europeisk man med ett decennium i Tokyo står plötsligt vid stupet. Jobbet – hans sista ankare i det japanska samhället – är på väg att ryka. Och med det: hans visum. Utvisning från det land han kallar hem hotar, även om hela hans bohag ryms i några resväskor. För att rädda sitt skinn tummar han på sin egen moral i rollen som headhunter åt traditionella men dödsdömda tillverkningsindustrier. Det är lätt att rättfärdiga att sälja in kandidater ingen skulle anställa. Arbetet är Japans raison d’être.
Nås av den sorgliga nyheten att Per Svensson har gått ur tiden. Min bokcirkel startade hösten 2016 under Pers ledning i Sydsvenskans regi. När han lämnade för DN fortsatte sju av oss att träffas på egen hand. Under Pers tid sågs vi i Sydsvenskans lokaler, nedsjunkna i svarta läderfåtöljer i styrelserummet, där vi hade rundabordsdiskussioner om Söderbergs “Den allvarsamma leken” och Ebba Witt Brattströms “Århundradets kärlekskrig”.
I Linds roman förenas ett utsökt poetiskt språk i Jonas Rasmussens översättning med de psykologiska och maktmässiga teman som förknippas med Lolita-motivet. Berättelsen förs fram av Sara som i jagform delar med sig av sitt tonårsjag – en tid präglad av sorg efter pappans död och en komplicerad relation till mamman.
Nära en förorenad sjö utanför Toronto står ett hus inklämt mellan en begravningsentreprenör, ett mentalsjukhus och ett slakteri. Mäklaren vill inte visa rucklet. Ett unikt objekt för den modige köparen som inte är rädd för en utmaning – eller för den som inte har något att förlora.